Christmas spirits

Det utlovade champagneinlägget låter vänta på sig. Jag är inte riktigt inspirerad just nu (precis på upphällningen av dagen före dagen före dopparedan och fortfarande med ett återstående jobbpass mitt i julrushen på Systembolaget), men det kommer i mellandagarna. Lovar.

Jag hoppas att ni har lyckats få tag på något annat än Sofiero och Castillo de Gredos (som jag sett folk på fullaste allvar handla till julbordet idag). Jag skulle ju inte bli någon jobbig vinsnobb. Men jag är rädd för att det gick fort. Skit samma: vad ni än dricker så hoppas jag att ni njuter. Punkt.

Själv blir det en härlig blandning av favoritsnapsen (Läckö), öl (Schlösser Altiber, Ola Dubh och allmän julöl för mer seriösa tillfällen och Arboga 5,3 för mindre seriösa sådana), vin (pinot noir i form av Kings ridge till juldagens kalkon och Milton Park Cuvée framför brasan), portvin och inte minst whisky i alla möjliga varianter (och självklart min egen Lagavulin Destiller's Edition från 1991 - den är grym!).

God jul. Och låt er väl smaka.

A taste of ale at Christmas

Från Guinness Storehouse i Dublin förra december

Ale, mina vänner. Testade vi för några fredagar sedan, men jag har inte haft tid att skriva om det förrän nu. Ale är alltså ett samlingsnamn på överjäst öl. Öl som räknas under ale jäser man under högre temperaturerer och de får därmed en mer komplex smak. När lagerölen kom slog den ut alen överallt utom i Storbritannien, men alen återkom i och med de senaste 20 årens växande intresse för öl i alla former.

Ale existerar i olika underkategorier, såsom Stout (där Guinness är Irish eller Dry och Imperial innebär en mer alkoholstark variant): en mörk öl (pga rostat, omältat korn som används i bryggprocessen) som inte är lika söt som den brittiska, och Porter: som är något sötare än Stout, men någon tydligt definierad skillnad finns faktiskt inte. Det intressanta med den är att den till skillnad från andra ölsorter kan funka att lagra.

Sedan finns det Trappistöl (som visserligen inte är en egen kategori, utan mer en typ av öl bryggt av trappistmunkar i Belgien och Nederländerna) som Chimay och brittiska Pale Ale, där man använder sig av ljus karamellmalt istället för mörk och ölen blir ljusare och sötare. Även Altbier (en slags tysk Pale Ale) och Brown Ale (klassiskt brunfärgad öl som varierar alltifrån lågalkoholhaltiga, milda till något kraftigare varianter som Newcastle).

Personligen är jag, whiskydrickare som man är, förtjust i mörk öl och Guinness är storfavoriten. Fast visst finns det en tendens att bli väldigt mättad om man dricker för mycket och ibland är det riktigt gott med något mer lättdrucket.

Först ut: Schlösser, en altbier som jag tyckte var riktigt bra. Besk, men också fyllig. Tror den skulle passa riktigt bra på julbordet, med tanke på kavrings- och knäckstuket. Mina kära kollega, som höll i provningen, hade även slängt in två luringar, varav den ena var Störtebeker, decembers alkoholfria nyhet. Den var riktigt okej, om än något blaskig. Men det blir ju lätt så utan alkohol. La Trappe Isid'or är en Trappistöl från Nederländerna som jag inte blev alltför till mig över. Fullt drickbar, men lite underligt med ristoner. Twisted Thistle smakade så otroligt mycket citrus att jag inte alls blev vidare intresserad och Slottskällans Red Ale stack inte heller ut.

Zeitgeist Black Lager var speciell, och, skulle det visa sig, ingen ale utan en mörk lager (en tung och rökig sådan). Rigor Mortis Abt från Kanada var betydligt mer alkoholstark än övriga (10,5 %), men trots den läckra etiketten tyckte jag inte att den var sådär himlans bra. Sedan var det dags för Ola Dubh Special 12 Reserve - en Imperial Porter lagrad på whiskyfat. Den var mycket riktigt både fatig, rökig och tung and I loved it. Som avslut: Bedarö Bitter. En svensk, bitter ale precis som britterna har sin pale ale. Den var bitter och den var besk. Och alldeles för mycket, dessutom. Mjae.

Det finns, som ni märker, en hel oupptäckt värld av öl därute och jag måste erkänna att jag är riktigt sugen...

Lyx i december

Decembernyhetena bjuder dessvärre inte på så mycket spännande som de föregående månaderna, men visst finns det undantag. En Amarone från Allegrini, t.ex., och jag anar att den absolut kan vara värd sina 475 spänn. Eller sydafrikanska Leopard's Leap, en merlot för blott 77:-. Leter man efter något att långlagra och råkar ha lite slantar över hade jag gått på La Poja, även den från Allegrini, för 495.

Fast framför allt har jag hittat en julklapp till mig själv: australiensiska shirazen Hungerford Hill från storfavoriten Barossa Valley. 149 kronor - and I can't wait.

Bland de vita hittar vi chilenska Errazuriz-producerade Four Elements (innehållandes fyra druvsorter, naturligtvis - chardonnay, viognier, marsanne och roussanne) för 79, tyska QbA (riesling) från Wegeler (producenten) och Mosel för 99 och sydafrikanska (Stellenbosch) The Tin Mine White (sauvignon blanc, chardonnay, viognier) från Zevenwacht för 119. Den sistnämnda lär vara klockren.

Det har kommit ett amerikanskt, mousserande vin från Columbia Valley, på en chardonnay och pinot noir-mix, för 119 vid namn Domaine Ste Michelle som jag absolut vill prova på. Jag tror det kan vara något. För att inte tala om roséchampagne från André Clouet för 319:- Deras ordinarie champagne ligger på ovanligt billiga 259, men den är prisvärd så ni anar inte.

Öl? Amerikanska Fresh Hop, danska Midtfyns Double IPA, kanadensiska Rigor Mortis Abt eller amerikanska Stone Vertical Epics 09 09 09.

Igår höll jag den där mousserandeprovningen för teknologerna. Det gick bra och de verkade mycket nöjda, även om det lätt blir mycket att ta in sådär till en början. Nu har jag eventuellt ett och annat uppkommande gig i vår också, allt lite beroende på.

Drick glögg! Eller för all del mousserande vin på en vanlig sketen tisdag. Jag tror att meningen med livet är att lyxa till tillvaron när man minst tror att man faktiskt kan göra det.

Heaven on a Monday

Igårkväll hamnade jag på en stängd restaurant någonstans i Stockholm - och det blev en kväll jag sent ska glömma.

Till förrätten, bestående av serranoskinka, oliver och bread sticks (kort sagt lite tapasstuk) dracks det en lite dyrare Cava i form av Bocchoris (med de tre traditionella druvorna: Xarel-lo, Macabeo och Parellada). Otroligt frisk och mycket krispig. Och finns faktiskt att beställa via Systembolagets beställningssortiment.

Till huvudrätten (rökt lax serverad på en äppel- och gurksallad med pepparrotskräm och färskpotatis till) blev det minsann Delamottes årgångschampagne (blanc de blancs) från 1999. Cava är minst sagt Cava, men champagne är champagne och den här var verkligen inte dum.

And for dessert: Chokladparfait med chili, röd grapefrukt och kanel. Till det Maury expression. And oh, yum.

Vidare smakades det på House Wine Red från Washington state; en cabernet sauvignon-merlot-syrah-mix från 2006 för strax över hundralappen som förvånade rejält, och Xavier chateauneuf du papen Cuvée Anonyme (2005) med grenache, mourvèdre och shiraz (grenache being the usual one). Den var bra jäkla trevlig. Trust me.

Lagrad rom blev det också - och en helt ny upplevelse. Som gammal bartender har jag tyvärr förknippat rom främst med blaskiga rom och cola-varianter, men det här var någonting helt annat. Och whiskybrud som man är...

All in all, it was heaven on a Monday.

A sparkling start

Utan att meddela mig visade det sig att det istället för ölprovning var mousserande imorse och engagerad i ämnnet som jag är var jag givetvis tvungen att springa dit. Dessutom är det aldrig fel att börja dagen med att dricka bubbel. Och jag har fått bekräftat sådant som jag redan anade: som att Prosecco la Robínía (med gul etikett) smakar skit. Please forgive my bluntness, men tutti frutti (det luktade lite päroncider och banan...) är knappast min grej.

Först ut var Rotari rosé. God, prisvärd och omnämnd hundra gånger om på den här bloggen. Sedan kom champagnen och det franska mousserande vinet (vilket var ganska lättgissat. Faktiskt) i form av Raoul Collet Carte Noire Brut och Dopf. Det är ju en av de absolut billigaste champagnerna vi har (ska jag vara ärlig visste jag inte ens att vi hade så pass billiga - jag trodde de billigaste låg på åtminstone 250, men här endast 199) och smakade lite därefter. Jag tycker man kan hitta bättre franska mousserande än Dopf också. Geisweiler Monopole, till exempel.

Till och med efter proseccon smakade argentinska Fuzion nästan ingenting och det jag uppfattade tycktes vara smått bränd plast. Till min förvåning klarade sig René Barbier-cavan riktigt hyfsat i jämförelse. För blott 70 spänn är den helt okej.

Det hela avslutades med ytterligare något av ett bottennapp, nämligen Donelliproducerade Lambrusco dell'Emilia Bianco. Lambrusco är egentligen ett vitt vin, men klassificeras ändå som 'spritsigt', alltså lätt mousserande. Och det smakar därefter, kan tilläggas. Luktar skumbanan och kola och smakar mesig päroncider och banan. Usch!

Nu ska jag återgå till att skriva om bubblorna, för att sedan smita iväg och sälja dem till allmänheten. Passa på att testa julölen i god tid, föresten. Som ett tips så här före hela galenskapen drar igång.

Sött- och starkt-provning

Jag har ju glömt att skriva om den senaste jobbprovningen vi hade för några veckor sedan. Den frukosten var inte fel, kan jag säga (även om vi naturligtvis spottar då vi ska jobba direkt efteråt). Tillbehör i form av italienska mandelskorpor, grönmögelost, brieost och mörk choklad och drycker i en blandad kompott av söta vita, portvin och sherry.

Först ut var Muscadel Red från Sydafrikanska, välkända producenten KWV. Sött, till deserter, men det är faktiskt hyfsat gott i sig också. Funkade bra till brieosten.

Sedan följde italienska Sommavite från Toscana. Yum yum till mandelskorporna indeed, fast faktiskt inte bäst.

Portvin gör sig ju, som kanske bekant för en del, fantastiskt till grönmögelost och oavsett om det är ett gott portvin i sig så får det ett rejält uppsving. Som i det här fallet med Graham's Late Bottled Vintage från 2003. Det var inte jättegott i sig, men med osten blev det riktigt smaskigt. Själv föredrar jag (och rekommenderar skarpt!) Allesverloren-producerade Fine Old Vintage för 139:- Så sanslöst prisvärd och hur gott som helst. Testa ett glas med pestodränkt pasta, till exempel.

Sedan drack vi en Tokaji, närmare bestämt Aszú 6 Puttonyos Château Dereszla. Alltså ett sött, vitt vin från Ungern. Tokajier är speciella på det sätt att de benämns med siffror (från 3 till 6) beroende på hur söta de är. Ju sötare desto dyrare, dessutom. Precis som hos druvorna i Sauternes i Bordeaux drabbades ägorna av Botrytis cinerea (ädelröta), som i de här fallen faktiskt bara gör gott. Det är det som bidrar till den speciella sötman.

Tre druvor odlas i området: Furmint (60 %), Hárslevelü (35 %) och Ottonel Muskotály (5 %), den gula muskatdruvan som är mer känd under namnet Muscat Ottonel (eller Lunel). Vi drack alltså en 6a och nog märktes det. Fantastisk ihop med skorporna och brieosten och även jättegod i sig.

Slutligen serverades en sherry: Real Tesoro Cream. Jag gillar sherry, men det är inget jag masskonsumerar direkt. Den här är god. Funkar dessutom bra med den mörka, bittra chokladen.

Trots att jag inte jobbar heldag imorn (för en gångs skull på en fredag!) så funderar jag starkt på att springa på ölprovningen i alla fall. I'll let you know if I do.

Julöl och novembernytt

Barossa Valley. And why I love red wine.

De röda vinerna haglar, tycks det, och det finns mycket läckert att slänga sig över (quite literally) för att inte gå miste om något. Så låt oss börja genast. Med franska Crozes-Hermitage 2007 från Alain Graillot. 188 kronor och tydligen väl värt pengarna. Crozes-Hermitage ligger i norra Rhônedalen och där är endast Syrah som röd druva tillåten. Så här snackar vi 100 % syrah och riktigt bra skit.

Själv gick jag och köpte en lite billigare (nåväl: 89:-) italienare (!) i form av Rosso della Rocca från Toscana. Tror det kan vara något, serrni. Producenten av favoriten Monti Garbi Ripasso, Tenuta Sant' Antonio, har släppt La Bandina för 199 och jag är riktigt nyfiken. Inte köpt ännu, men det kommer. Var så säker. Funderar även på Kaliforniska Crane Lake Malbec, men är osäker pga priset (endast 69!). Dock låter det som ett riktigt Matilda-vin, med både björnbär och lakrits. Ska kolla upp det först, tror jag.

Är ni sugna på sydafrikansk cabernet sauvignon så skulle jag satsa på Webersburg från Stellenbosch. 149:- och sådana smakbeskrivningar att det riktigt vattnas i munnen. Den försvinner minsann från hyllorna, let me tell you. Annars överväger jag chilenska Coyam; en riktig druvmix (som min Trio-favorit) (syrah, merlot, carmenére, cab sauv, mourvedre och malbec - see, I wasn't kidding) för 150 och Chile är bra på druvmixer.

Något jag redan har testat och som jag pratar vitt och brett om med kärlek är australiensiska Milton Park Cuvée från en av mina favoritregioner; Barossa Valley (tänk Peter Lehmann). För blott 89 spänn får man ett jättebra vin; en mix av cab sauv, merlot och shiraz, som fullständigt ångar av mörka, syltiga bär, med precis lagom dos av choklad och vanilj för att få det att flyta ner i halsen som sammet. Det här är varför jag älskar rödvin.

Om det är någon som vill ha vitvinstips så tror jag på Sydafrikanska Neil Ellis Sauvignon Blanc för 149:-. Tror den kan påminna om underbara De Grendel från februaris nyhetssläpp tidigare i år (den ligger i beställningssortimentet nu och går utmärkt att beställa). Eller varför inte en Chardonnay i form av Nya Zeeländska Southern Ocean för 89:-. Vi har dessutom fått in två nya Pol Roger-varianter: en Brut Vintage och en blanc de blancs (1999 vs 2000) för 448 resp 539.

Julölen (och övriga juldrycker) släpps den 16:e november och traditionell som man är misstänker jag att jag kommer att köra på de gamla vanliga; Falcons Julmumma, Samuel Adams Winter Lager, Midvinternattens Mörker och Mysingen. Gärna Nils Oscars Kalasjulöl också. Tänker däremot testa en ny variant i form av norska Underlig Jul för hela 46 spänn (0,5 l). Det låter som något för mig.

Förutom julölen så kom Fuller's Vintage Ale för 59:- nu i november och den rekommenderas absolut.

Under denna helvetiska månad är det i alla fall tur att det finns gott om goda drycker. Ut och investera mera! I know I am.

Den stundande glöggen

Dufvenkrooks Vinglögg är bättre än Originalet. Riktigt god, faktiskt. Och så sparar man en tia.

Norska vitvinsglöggen Herrgårdsglögg var lite svår i början (ljus glögg mixat med surt, vitt vin...), men tog sig och jag tycker att den är ett riktigt trevligt undantag. Speciellt för endast 59 spänn.

Dufvenkrooks Xmas Delight utmanar min gamla italienska Lucia-favorit, då även den kommer med chokladsmak. Jag älskar båda två, men faller återigen hårdast för Lucia. Samma pris - testa båda två, säger jag.

Dufvenkrooks presenterar även två lite udda varianter; Amore Vanilj och Amore Hjortron. Då jag älskar hjortron, men inte är så förtjust i vaniljsmaksatta saker förutspådde jag att jag skulle ogilla den första och föredra den sista, men ack så fel man kan ha. Så mycket vanilj smakade nämligen inte den första, utan var ganska god, allt medan Hjortron-varianten var fullständigt vidrig - sötsliskig och tuttifruttiaktig. Yuk! Undvik!

Slutligen kommer deras Prestige (starkvinsglögg), som jag tycker smakar för mkt russin och torkad frukt och deras Special (spetsad med whisky) och den är, givetvis, riktigt god.

Blossa lanserar de gamla vanliga samt Trestjärnig, spetsad med Cognac (lite för spritig för mig, uppvuxen på saftglögg, som man är) och med Rom (samma sak där, men hellre Cognac än Rom, helt klart).

Jag kommer att investera i Lucia, Dufvenkrooks whiskySpecial och vinglögg det här året. För att inte tala om skumtomtar... Enjoy!

Pinot noir-provning

I fredags hade vi provning med den svårodlade, kinkiga druvan Pinot noir. Och efter att ha sett filmen Sideways första gången måste jag säga att man blir ganska sugen. Själv kommer jag dock ofta fram till att den här druvan inte riktigt är min grej. Men som sagt. Man ska aldrig säga aldrig. Testa allt - döm sedan. Med undantag för tyskt billigt skitvin på box. Ha.

Först ut var La Vignée från Bourgogne som jag har gissat rätt på tidigare. Så även denna gång. Ung, lätt och något blaskig. Okej, men inte så mycket mer än så. Var är resten är vinet, liksom? Chilenska Errázuriz Estate kom näst. Och den var helt enkelt inte bra. Passar till... bränd knäck? Nej, knappast my cup of tea.

Tredje vinet lättade upp det hela och jag hade rätt igen: Nya Zeeländska Saint Clair, som jag drack förra hösten och var lite besviken på. Just eftersom jag nyligen sett Sideways och trodde Pinot noir skulle vara helt fantastiskt. Det kan det vara också, men enligt mig måste man gå upp betydligt i pris för att kunna ha sådana förväntningar. Jag tyckte i alla fall mycket bättre om Saint Clair den här gången. För det priset är det gott, rätt och slätt. Men ingenting jag väljer före en bra shiraz.

Fjärde vinet ut var Kings Ridge, som jag inte testat tidigare. En oktobernyhet från Oregon, för hela 149. God, men inte så pass prisvärd. Om man faktiskt inte gillar Pinot noir, vill säga.

Sist och dyrast: Volnay 1er Cru en Caillerets. Från La France, naturligtvis. För nästan precis fyrahundra kronor får man en riktigt trevlig variant. Men är det värt det? Mjae. Det vet i sjutton om jag tycker.

Det är intressant att samma druva bjuder på så många olika smakupplevelser. Och jag letar vidare efter den ultimata Pinot noiren - supposed to blow my mind.

Snabb uppdatering

Vinprovningen gick bra. Folk tyckte i allmänhet om alla möjliga kombinationer, som anat, då skaldjur går ihop med mycket och allas smaker är olika. Själv gillade jag ölen ihop med pilgrimsmussla och aioli. Mumma! Cavan vad till min stora glädje riktigt god och jag insisterar nästan på att ni köper den (nu ni...). Künstler var smaskigt, men slår inte Dr Loosen. Sancerren var mycket bra i sig, men passade kanske inte lika ypperligt som övriga till själva tillbehören. Det får bli min slutsats.

I övrigt har jag druckit Dry Martini, Wild Orchid (riktigt nice för det priset, som sagt, men något vattnig. Fast det kanske var för att jag hällde i mig den som om det vore vatten? Det är svårt med vita viner om man är rödvinskonsument über alles...) och testat nya Baileysen med kaffesmak. MUMS!

Skaldjursprovning

Imorn blir det till att hålla skaldjursprovning för personalen på jobbet. Vi ska äta pilgrimsmusslor, jätteräkor och alldeles vanliga musslor, med bl.a. aioli som tillbehör.

Till detta: ett halvtorrt vitt, i form av tyska Künstler Riesling Kabinett för 99:-, ett torrt vitt (franskt, givetvis, om man inte visste det) Sancerre-vin (Domaine de la Villaudière) från oktobers nyhetssläpp för 129:-, den lite dyrare Raventós-Cavan (L'Hereu de Raventós i Blanc Reserva Brut) från samma släpp för 99:- och slutligen en veteöl med viss betska i och med belgiska Hoegaarden Witbier.

Vad gäller skaldjur så har i princip allting att göra med hur man väljer att tillaga dem. Vanliga enkla räkor eller vad som helst som man äter rått och rätt och slätt behöver balanseras med ett inte alltför smakrikt vin (då tar vinet över smaken). Med lite citron eller crème fraiche till funkar ett halvtorrt bra: syran vägs upp av sötman. Vi snackar alltså inte chardonnay, direkt. Men. Om man exempelvis gratinerar skaldjuren och använder en hel del kryddor så är det en helt annan femma. Då passar ett lite tyngre, torrare vin. Eller en öl.

Vad gäller blåmusslor så är de ganska smakrika i sig och ett friskt och fruktigt vin är att föredra (som Sancerren), om man nu inte väljer att gratinera dem, för då kan man även gå på ett fylligt och smakrikt. Man kan även dricka öl till och ska då gärna koka musslorna i öl. Vin med vin. Öl med öl. Capisce? Hummer i sig är lätt söt i smaken, men efter kokning blir den betydligt saltare. Champagne är ju en klassisk kombination där, men även ett fatat vin funkar vid gratinering eller till och med ett lättare vitt (druvigt och blommigt) om man äter den au naturelle.

Tillagar man skaldjur (exempelvis räkor) med chili funkar en veteöl med liten beska kalasbra. Annars halvtorrt, såklart. Vad gäller aioli så är det en fet sås. Vad gör fett med vin? Ett vin med hög syra kan bryta igenom fetthalten (som rieslingen i det här fallet) och gör att maten upplevs som mindre fet och vinet som friskare. Generellt gäller regeln att ju fetare (tyngre) mat desto kraftigare vin, men aioli i kombination med skaldjur är ett undantag. Det blir visserligen fetare, men inte så pass tungt att man behöver tänka i termer av kraftiga viner. Jag har testat aioli med både halvtorra, lättare viner med sötma och torrare, tyngre viner och tycker det är gott med båda två.

Det ska bli intressant att se vad som går hem imorn. I'll let you know.

Nytt i vinstället

1:a oktober igår och i och med det både modulskifte (ett i april och ett i oktober: vi gör om i systemet, sänker och höjer priser, inför nya regler och förändrar sortimentet), nyhetssläpp och Blossa 09-släpp (i år med clementinsmak, men det smakar bara glögg. Som vanligt). Det var en riktigt rolig dag att jobba. Förvirring bland stammisarna (som har sådan koll på exakt vad 'deras' varor kostar), slagsmål om de mest omskrivna, nya vinerna och full rulle hela tiden.

Själv är jag nöjd och glad, som den här gången lyckades lägga vantarna på en Mâcon-villages chardonnay (Kronstams goda omdöme till trots - de försvinner som smör i solen, såklart). Dessutom blev det Raventós-cavan och Wild Rock. Även McManis (som vi drack på provningen), argentinska Las Moras-shirazen och vita Orchid (som även den har fått jättebra kritik för prisnivån på 59). Vad ska man ta och smaka först, måntro?

Det kan tänkas att det blir till att investera i franska Château Reysson senare under hösten också. 169 kronor och kan drickas både nu och lagras (jag skulle satsa på det senare, då tunga höstgrytor inte riktigt är min grej. Läs: jag kan inte laga dem själv, men äta går bra. Haha). Från det ärofyllda Haut-Médoc-distriktet och årgång 2005. Läckert.

Ut och botanisera i nyhetshyllorna med er nu! "Because you're worth it!"

Oktober och mera Chablis

Oktober är på väg och så även nyheterna på Systembolaget. I fredags testade vi fyra av dem; två vita och två röda.

Först ut var australiensiska sauvignon blanc:en Kim Crawford för 129 spänn. Väldigt druvtypisk (krusbär/sblad!) och riktigt god. Sedan följde amerikanska Farmer's Reserve för 94:-. En fyllig, tung och rejäl chardonnay som var helt okej. Vidare portugisiska Quartetto, med främst portugisiska druvor och lite syrah, för 57. Den smakade billig italienare och var ingen vidare. Slutligen amerikanska McManis med petite sirah (en korsning med syrah) för 99:- som var riktigt bra och rekommenderas absolut.

Italienaren Terredora för 89:- är jag något nyfiken på, likaså australiensiska Tamburlaine för 85:- (shiraz + cabernet sauvignon). Riktigt sugen, dessutom, på Wild Rock med merlot och malbec (intressant druvkombo!) från samma land (99:-) och amerikanska Windsor nu med zinfandel. Har testat andra varianter från dem tidigare och angående zinfandel så verkar ränderna aldrig gå ur. Hehe.

Dessutom kommer det en chardonnay från Mâcon-Villages (Bourgogne) för 73:- och den senaste sålde ju slut på tre sekunder. Och äntligen en något exclusivare cava! L'Hereu de Raventós i Blanc (en brut reserva) från Joseph María Raventós för 99 spänn. Jag ska minst sagt testa. Jobbar för fullt med min everlasting c-uppsats och är mer insnöad på champagne, cava och övriga mousserande viner än någonsin tidigare. Systembolaget behöver absolut ta sig i kragen och köpa in fler kvalitetscavor - det är då ett som är säkert.

För att inte tala om att det lanseras en bärlikör med grapefruktsmak, Baileys med kaffesmak (yum!), öl i plastflaskor, Slottskällans Red Ale, lagrad tequila, ett samlingspaket från Bowmore - och sist, och säkerligen allra värst, en tysk, halvtorr vitvinsbox för blotta 149, som kan ha potential att slå Castillo de Gredos i absolut brist på någon som helst kvalitet. "Inslag av ananaspastill och apelsin", mina vänner. Kan det bli värre? Jadå. Boxen heter Tre Apor och de tre aporna har namn. Anders, Göran och Ove. Jösses och hjälp. Nej. Ingenting jag planerar att testa själv (usch!). Men tro mig. Den kommer att sälja som smör...

Ikväll har jag varit på ytterligare en Chablisprovning; för kundkretsen den här gången. Olyckligtvis var det precis samma viner som sist och mina åsikter är ungefär samma, fast jag blev faktiskt mer förtjust i grand crun den här gången. I kombination med aioli är den himmelsk (as it should be för nära 400 spänn...).

Vi kan i alla fall konstatera att det är en förvånansvärt stor skillnad på fyra viner gjorda på samma druva från samma region. Det är Kimmerridge vs Portland som gör det; sandblandade lerjordar, innehållande fossila ostron som bidrar med den markanta mineraltonen. Hepp!

And that's how it's done

Kundprovningen igårkväll. Gick strålande. Ja, för mig alltså. Haha. Inte lika svårt kanske när man fick reda på vilka fem druvor som var representerade.

Pinot noiren tog jag bara på färgen, i relation till övriga alltså, men lyckades även gissa mig till att den kom från Bourgogne och mycket riktigt. På grund av att den var bärig, men inte syltigt bärig och alltså från ett kallare klimat, men också för att många pinot noirer kommer från just Bourgogne såklart. La Vignée, var det minsann. 109 kronor. Helt okej för det priset, men inte riktigt min grej. Too light.

Vidare följde en Zinfandel och med tanke på 2008s överkonsumtion gissade jag till och med rätt flaska: Cline. 89 kronor och sanslöst tydlig doft av lakrits. En av de bättre vi har för det priset och rekommenderas absolut.

Riojan kom näst. Och med tanke på hur särskiljd den var från övriga var det inte heller några problem. Dessutom en lite dyrare sådan, med tanke på att jag tyckte den var riktigt god. Ibland måste man förlita sig på sin snobbiga smak, minsann. Tss. Baron de Ley var det (reservan). Med tanke på färgen förstod man också att det måste vara kvällens äldsta årgång (=2004). Den ligger på 103 och är riktigt prisvärd, tycker jag. Den och Rioja Bordón är några av mina riojafavoriter.

Som nummer fyra hade vi en australiensisk shiraz. Den tog jag också. Druvan, alltså, men att gissa på Australien kan man inte ta så mycket cred för: det är vanligt. Dessutom kändes den syltig (varmare klimat = druvigheten känns syltigare, då bären mognar fortare och mer på djupet). Det visade sig vara Penfold's Thomas Hyland. Jag gissade på något äldre än de senaste årgångarna och mycket riktigt: 2006. Däremot trodde jag nog att det skulle vara något dyrare än det var, men icke: 109 kronor. Verkligen prisvärt. Köp!

Slutligen hade de slängt in fredagens Château de Seguin och med det tanke på just fredagen kändes den bekant. Cabernet sauvignon var druvan som kvarstod och med tanke på färgen, kartigheten och strävheten vågade jag mig på att gissa på Bordeaux. Ett yngre sådant och jadå (anno 2007).

Jag har uppenbarligen kommit en bra bit på väg vad gäller att prova röda viner. Stolt som en tupp och hur övertygad som helst om att det här definitivt är min grej.

Bordeaux, Bordeaux

Jodå. Vi hade pop quiz i fredags. Provning först, test efteråt. Av 21 möjliga poäng hade jag 17 och landade på fjärde plats. Not too shabby.

Vad drack vi då? Jo. Först ut: Château de Seguin. 89 kronor och inte speciellt stor i doften. Sträv. Ung. Det märks att Bordeauxviner gör sig bäst som äldre. Helt okej för det priset. Vidare följde Château Hourtin-Ducasse som låg på 119. Från Haut-Médoc-distriktet och faktiskt vare sig lika fyllig eller sträv som den första. Nästa flaska kom från Pauillac och hette då givetvis La Rose Pauillac. 175 kronor senare och både strävheten och fylligheten har åter hoppat upp ett snäpp. Inte så stor i doften, dock. Slutligen Château Plince (fr 2003) för 345 från det prestigeartade Pomerol.

Det märktes att de två senare är äldre och har hunnit mogna mer. Bordeauxviner är ju kända just för sin perfektion på ålderns höst, så det gäller att ha tålamodet och ekonomin att spara och lagra. Själv tyckte jag bäst om rosen från Pauillac.

I lördags hade vi en liten och försenad kräftskiva, med snaps i form av Läckö (fantastisk till kräftor!) och öl i form av augustinyheten Augustimånens Premium och Grebbestads lager. Både läckert och gott och highly recommended, om än något sent.

Imornkväll är det höstens första kundprovning för hösten, som jag självklart planerar att sitta med på. 'Lär dig prova röda viner', alltså. Alltid lär man sig något...

Röda september

Den vackraste och torraste av höstmånaderna är här. Jag älskar september. Med den kommer övergången från rosévin tillbaka till rödvin och jag inser att jag borde börja uppdatera mig.

Augustinyheten och Sydafrikanen Spier rekommenderas varmt. För blotta 79 kronor får man ett riktigt bra vin; shirazbaserat med en tydlig smak av lakrits. Lovely.

Italienska Langhe Nebbiolo Fontanafredda för 99:- var inte riktigt min stil. Det kan mycket väl ha varit för att jag drack den rätt upp och ner och tillsammans med rätt mat skulle den säkert visa framfötterna på ett helt annat sätt. Lädret var lite påtagligt och gjorde att den kanske inte kändes hur klassiskt italiensk som helst.

Australiensiska Opal Springs är oerhört prisvärt (75 spänn) och riktigt, riktigt god. Konstig druvkombination (shiraz + cabernet sauvignon + tempranillo), tänkte jag först, men ack, motbevisad. Tänker absolut köpa fler gånger! Testa ni också.

Sydafrikanska Allesverloren Tinta Barocca var spännande. Det märks att det är den sydafrikanska portvinsdruvan det handlar om (för man gör främst portvin av den, nämligen) och det är riktigt smaskigt! 109 kronor och jag är inte ett dugg besviken, men kanske inte heller i absolut extas.

Förra fredagen hade vi 'mat och dryck i kombination'-s-provning. Två vita: ett torrt (österrikiska Leth Veltliner för 72:-) och ett halvtorrt (tyska Stürz för 84:-) och två röda: ett fruktigt och smakrikt (italienska Primitivo di Manduria för 79:-) och ett kryddigt och mustigt (sydafrikanska Constantia Saddle för 129:-); tillsammans med olika former av de fyra bassmakerna - surt, salt, beskt, sött och umami. För vår del blev det citron, flingsalt, citronskal, maränger och aromatkrydda.

Som alltid funkar ett bra halvtorrt till absolut flest varianter, medan det är betydligt svårare med de röda. Stürz är dessutom riktigt bra i sig. Leth är helt okej. Jag tyckte Manduria var ganska trevlig och hade nog inte gissat på Italien; fördomar som man har. Constantia kändes mer som spansk rioja och var påtagligt kraftig. Druvkombinationen överraskade (merlot-cabernet!) sannerligen, då det inte alls kändes så. För 129 spänn är den inte prisvärd. Åtminstone inte för mig.

På fredag blir det Bordeauxprovning med tillhörande quiz. Långt ifrån det lättaste av områden, but I look forward to it. And I'll let you know.

Så småningom ska jag ut och investera i nya höstviner. Ni lär bli varse om resultatet.

Whisky, Chablis och den stundande hösten

Destilleringsmaskin (som expo) hos Auchentoshan

Auchentoshanvarianter

Fina Laphroaig

Chablisodling

Redan långt in i augusti och flera veckor sedan jag vinbloggade sist. Ber härmed ödmjukast om ursäkt och börjar om på nytt.

Den senaste månaden har bjudit på x antal tillfällen av vinkonsumtion. För att inte tala om whiskydrickande i och med Skottlandsresan. Låt se om jag kommer ihåg åtminstone en del av dem.

Jag fick äntligen tillfälle att testa sommarens nya, chilenska rosébox, Casas Patronales, boendes i Stockholm i slutet av juli. Riktigt trevlig, precis som väntat, i och med generellt positiva omdömen. Och tveklöst bästa roséboxen på bolaget just nu (Rosé d'Anjou för er som föredrar lite mer sötma), både till mat och balkong. Drack f ö en ovanligt god Dry Martini under Stockholmsveckan, på en liten bar på söder. Fortfarande favoriten and still going strong.

Så i början av augusti bar det av till den sexigaste delen av Storbritannien. Ja, med tanke på accenten, alltså. Skottska går sannerligen inte av för hackor... Vi började med Auchentoshan, där min kära mor och far blev lite sugna på en årgång från födelseåret 1957, men avböjde i slutändan med tanke på priset (ett sisådär femsiffrigt belopp way över 20 000). Det är ingen favorit hos mig, men väl hos min far, som köpte några flaskor.

Vidare ut till islay - and the best kinds. Med start hos Laphroaig, där vi alla signade upp oss som delägare i landområdet och fick en miniflaska och ett diplom som tack för besväret. Me loves Laphroaig! Det visade sig att avstånden på islay inte alls var speciellt stora, så vi tog en sväng förbi både min personliga favorit, Lagavulin, och övrigas, Ardbeg. Det slutade med att jag inhandlade en Destiller's Edition från 1991 på Laga. Och jodå, jag har redan smakat. Absolutely delish - and very pleased. Det något höga priset var tveklöst värt det.

Bowmore hann vi med också, uppe på öns nordvästra halva, men den imponerade inte särskilt nämnvärt. Laphroaig och Lagavulin, alltså. Ardbeg slinker ner den också, för all del. Framför allt var det både lärorikt och intressant att gå på tours och både se och dofta på hela whiskyprocessen (varning för kolsyrechock om du råkar sticka ner näsan för långt i de enorma tunnorna då man precis tillsatt all jäst). Och jag besöker gärna ytterligare distillerier i framtiden.

Idag är det fredag och jag startade morgonen med att springa på personalens privata chablisprovning. Chablis är ett område i Bourgogne och ingen druva, som många ofta tror. Däremot använder man uteslutande chardonnay och delar upp dem i fyra olika kategorier, allt beroende på hur exklusiv jordmånen är där vingården är belägen, samt hur det ser ut med solexponeringen. Alltså: Petite Chablis, Chablis, Premier Cru och Grand Cru. I stigande kvalitet. Petite Chablis har alltså ansedd 'sämst' jordmån och solexponering och Grand Cru den allra bästa. Priset varierar därefter.

Imorse testade vi fyra stycken - en av varje. Petit Chablis, kort och gott, Chablis Saint Martin, Chablis Premier Cru Beauroy och Chablis Grand Cru Les Clos. Men inte i den ordningen; allt för att försvåra det hela. Den renrakade chablisen kom först, vilket kanske märktes när man väl hittat oljigheten i de dyrare premier och grand. Petiten slängdes in däremellan. Dyrgripen Les Clos går på hela 369 kronor - och då är ju frågan om det faktiskt inte är roligare att spendera pengarna på champagne istället. Däremot är det absolut värt att köpa sig en Premier Cru istället för en ren chablis, när prisskillnaden ändå bara är en tjugofem spänn (145 vs 169) och kvalitetsskillnaden märkbar. Petit Chablis för 109:- har jag skrivit om tidigare och tycker riktigt bra om. Utmärkt budgetalternativ!

Nu så. En ny höst står framför oss. Massor med nya provningar på Systembolaget; både för kunder och privat för oss i personalen. Kom in och fråga i din närmsta dryckesprovningsbutik (Svava i Uppsala, t.ex. De största och mest centrala generellt i andra städer)! Själv planerar jag att fortsätta frilansa, då jag verkligen tycker att det är hur kul som helst. Och vad jag vet har jag redan uppdrag inplanerade. Sedan ska det researchas vindiplomsutbildningar (Grythyttan, bl.a.) och på fritiden ska jag fortsätta att insupa så mycket nördig fakta som jag bara kan. Med start omgående, då det är pop quiz på Bordeaux-området den 11 september...

Nu ska jag gå och jobba i min kära citybutik. Vin, folk och socialisering - det absolut bästa jag vet.

Yum i juli

Glad sommar, mina vänner. Jag har precis spenderat en vecka uppe i stugan i Hälsingland. Med ett sådant besök följer en lite mer omfattande alkoholkonsumtion än vanligt och det har druckits som följer.

Vitt vin i form av Gräsö (tysk torr riesling för 66 kronor som är helt okej) och min kära Dr L (halvtorr, grym, för 79). Rosé i form av Uvanis och Puychéric. Rött i form av italienska ripasson I Castei (riktigt god!) för 119 och chilenska Mayu för 99. Lite Basilisk slank visst ner också. Öl i form av Carlsberg (Export och Gold) och drinkar i form av Frozen Margaritas (yum!) och Strawberry Daiquiris.

Innan det bar av till landet höll jag i en halvtorr vitvinsprovning på jobbet. Vi testade fyra stycken små godingar: två tyskar, en italienare och en australiensare. Med hutlösa fördomar jämtemot halvtorrt vitt vin (som många delar) fick jag rejält på nosen. Visst finns det för söta, för tråkiga och rentutav för ointressanta halvtorra viner, men när man väl hittar undantagen! Fantastiskt! Tyska Dr Loosen, t.ex., släkt med Dr L, är helt outstanding. Frisk, fräsch och krispig. 109 spänn - and you will thank me! Tyska Mineralstein går inte av för hackor den heller och är lite billigare med sina 79.

Italienska Orvieto Amabile (amabile som betyder just 'halvsöt') kan jag däremot inte rekomendera. Det är sådant där tråkigt halvtorrt vin som jag pratade om. Ointressant också. Ser ut och påminner mer om vatten än om vin. Australiensiska De Bortoli är en mix av riesling och gewürtzraminer (den spännande, kryddiga vitvinsdruvan, med smakbeskrivningar som litchi, rosor, ingefära och kanel!) och ganska okej för sina 69 kronor. Funkar bäst till lite starkare asiatisk mat, tror jag.

Vi åt räkor och citron till. Ju mer tillagade skaldjuren är, desto tyngre vin. Endast räkor rätt och slätt funkar utmärkt med just halvtorra, men ju tyngre maten görs, desto kraftigare vitt vin. Capice? Vin till mat med syra (i vårt fall i form av citronen) måste dessutom ha en hög syrehalt för att inte smaka avslaget.

Jag kom över hela tre vinböcker på en fenomenal bokrea: Vin. Helt enkelt. Skriven av Jamie Olivers sommelièr Matt Skinner. Väldigt omfattande och samtidigt ganska enkel. Och två småvarianter om mat och vin i kombination samt om vinprovningar. Perfekt! Jag har redan plöjt igenom allihopa och lärt mig hur mycket som helst!

I fredags på jobbet hade vi en rödvinsprovning med grillviner från Nya världen. Alltså i kombination med bearnaise- och barbequesås. Smarrigt värre. Det testades: Argentinska Alamos i form av Malbec-druvan. Chilenska Mayu innehållandes syrah. Sydafrikanska Kleine Zalze med cabernet sauvignon-merlot-kombo. Sydafrikanska Stellenzicht-pinotagen. Och slutligen Australiensiska Penfold's Bin 28 (shiraz).

Alla är rejäla, tunga och ovanligt sträva rackare. En del bättre än andra. Jag blev inte överdrivet superförtjust i någon av dem, men det kan ha med att göra att man inte är speciellt sugen på rödvin kl. 09 en fredagmorgon. Alamos och Penfold's gick hem hos alla. I synnerhet Alamos kan ju sägas vara ett prisvärt alternativ. Jag har ju lovprisat Stellenzicht-pinotagen tidigare, men den föll inte i lika god jord den här gången. Zalze var inte min grej. Bin 28 är väldigt god, men för det priset (159) finns det bättre och billigare.

Idag är det söndag. Jag är ledig imorn och den mulna dagen till ära ska jag lära en tämligen ung väninna att dricka alla sorters varianter. Cava, övrigt mousserande, Dry Martini, lite sangria och så vankas det underbara Dr Loosen. In i dimman... Och inte glömma vattnet!

Med bubblor och sommar i kombination...

Midsommarnjutning

Storhelgen inleddes med Pappas (och min farbrors) äntligen uthämtade och egna Mackmyrawhisky - The Jonsson Brothers. Trots att jag vanligtvis inte tycker vidare värst om Mackmyra så var den här riktigt god. Och jag har, till min stora glädje, blivit lovad en helt egen flaska av exklusiviteten. Härligt!

När min far väl befann sig i Danmark (där tunnan alltså tappats upp på flaskor) passade han på att handla lite vin, bl.a. Artadi-producerade riojan Viñas de Gain (mer god rioja! Jag kanske måste ångra mig...) och italienska Botromagno (primitivo). Helt okej för att vara en billigare italienare, men mjae.

Vidare förlöpte Midsommar givetvis med nubbe och sill (Hallands fläder, Rånäs och Herrgårds, vill jag minnas - gott alltihop, men jag saknade Läckö), vitt vin med fläder i form av Les Fumées Blanches på box (väldigt bra) och röda Riccasoli Formulae. Öl också, givetvis. Arboga och grabbarna främst.

På Midsommardagen hade vi vinprovning med italienska Musella, franska Château Bouscassé och sydafrikanska Kevin Arnold. Bäst gick det, som väntat, för shirazen från Nya Världen, även om det finns bättre för lägre priser. Basilisk och Peter Lehman The Barossa, till exempel. Bouscassé är stramt som bara den, som förvarnat, men kan nog bli riktigt bra efter att ha lagrats i några år. Istället för Musellan ska man köpa Monti Garbi eller Allegrini, tycker jag. Man har sina favoriter...

Vi har blandat mumsiga drinkar också: med isländsk vodka, flädersaft och red russian. Geléhallon funkar som både snacks och dekoration.

Sommaren löper vidare med rosé i alla dess former. Oerhört prisvärt är franska Puycheric (syrah. Alltså shiraz. På franskt vis) för sina blotta 59 kronor; riktigt friskt och gott. Köp!

Porlande juni

Hos föräldrarna i söder blev det till att smaka på lite lyxigare rioja, i form av Conde de Valdemar Gran Reserva. Rioja är inte vad jag föredrar, men med rätt mat och lite beroende på kan det vara riktigt tasty. Som den här, till exempel. Yummie.

Passade på att dricka lite sangria (den återkommer på bolaget framåt senvåren/sommaren varje år och säljer som bara den. Riktigt god också) och investera i juninyheten Sendero: en concha y toro-producerad merlot och carmenère-mix, som säkerligen lär påminna om min gamla Trio-favorit.

Med vinstället väl tomt investerade jag lite igår efter jobbet. Basilisken åkte ner i korgen och även Allesverloren Tinta Barocca. Det blev rekommenderad, fransk, oerhört sträv Château Bouscassé och mousserande i form av Geisweiler Monopole Crémant de Bourgogne Brut - for sure tänkt att avnjutas i ett badkar någonstans. Slutligen slängde jag mig sydafrikanska Havana Hills, en permanent aprilnyhet som jag varit sugen på en längre tid.

Igårkväll dracks det rosévin: tidigare nämnda, franska Sancerre: god, torr och full av hallon. Rekommenderas, som anat, varmt.

Heavenly

Så. Vinprovning igår, alltså. Det blev väl en 35-40 pers tillslut och jag var allt lite nervös innan. Men det släppte. Att hålla föredrag i skolan är en sak. Att prata med folk om något man verkligen brinner för är en helt annan. Jag njöt och det gick väldigt bra, det stigande alkoholintaget till trots. Det kan tänkas att samma sektion hör av sig igen angående framtida provningar. Och jag är i sjunde himmelen, ungefär.

Bytte ut två av vinerna, dock. Det blev Monterosson, Gallon och Trapichen, även The Barossa, men istället för Lat42 drack vi Rioja Bordón och istället för Allesverloren-tintan blev det Stellenzicht-pinotagen. Barossan blev (ganska givet) väldigt omtyckt, men en och annan föll för riojan istället och ytterligare ett par föll för den Sydafrikanska rökigheten. Myself included, of course. Det kan ha något med mina whiskypreferenser att göra.

Allteftersom kvällen gick vågade de ställa fler och fler frågor och jag kunde faktiskt svara på de allra flesta. Note to self: generell allmänresearch var en jättebra idé. Dock: varför blir man (en del mer än andra) röd om tänderna av rödvin? Jag drog till med att det säkerligen har med skalen att göra och kanske till och med hur länge de tillåts ligga kvar i vinet under processandet. Till min stora glädje hittar jag följande på Systembolagets hemsida:

"Det är färgämnena, fenolerna, i druvans skal som färgar tänderna. Ju mer skalkontakt - alltså ju längre skalen har macererat i vinet eller musten - desto mera färg i vinet. Lättare, mjukare rödviner har jäst kortare tid med druvskalen än fylligare, sträva rödviner.

Men även druvsorten kan spela roll: Cabernet sauvignon och syrah, till exempel, har tjocka skal som ger vinet mycket färg medan pinot noir är en ljust röd druva som i sig själv ger ganska ljusa viner. Men oavsett druvsort bör du välja ett rödvin av smaktypen mjuka & bäriga för att undvika färgade tänder."

So there you have it.

Jag fick mycket frågor om hur jag hade uppdagat intresset, var och hur jag jobbade, hur vi jobbar på Systembolaget (som jag även lyckades promota lite på slutet. Haha), vad man kan tänka på om man vill anordna en provning själv, om man som företag kan komma till en av våra dryckesprovningsbutiker och få en egen provning (självklart!) osv. osv.

Ett rejält presentkort på en av Uppsalas dyraste klädaffärer fick jag som tack för besväret. Att prata om vin, dricka vin och äta goda ostar till middag på en vanlig sketen måndagkväll kändes inte direkt besvärligt, kan tilläggas. I am living my dream.

Kommande provning

På måndagkväll blir det till att hålla nybörjarprovning för teknologsektionen jag pratade om. Det hela ska ske på en nation här i Uppsala och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är oerhört glad och inspirerad.

När man tänker nybörjarprovning så tänker man så kallade druvtypiska viner, vilket innebär att vinets doft och smak helt enkelt har tydlig karaktär av vad som anses speciellt för en viss druvsort. På så sätt har man som nybörjare lättare att kanske få en liten klarhet i vad man föredrar före någonting annat.

Jag har fått nöjet att själv välja ut sex stycken olika röda viner, från olika länder och regioner i världen och är ganska belåten med resultatet. Två är mjuka och bäriga, två fruktiga och smakrika och två kryddiga och mustiga. Italien, Kalifornien och Argentina ska varvas med Australien, Spanien och Sydafrika.

Detta i form av:

Monterosso Sangiovese (nr 22981)

Gallo Family Vineyard Zinfandel (nr 6588)

Trapiche Cabernet Sauvignon (nr 2000)

Peter Lehmann The Barossa Shiraz (nr 16381)

Lat 42 Gran Reserva (nr 12679)

Allesverloren Tinta Barocca (nr 12002)

Pristaket är satt på 120:- och snäppet därunder hittar vi The Barossa, sedan varierar priserna väldigt bra: från 49 kronor och uppåt.

Wish me luck. I shall evaluate later.

Roséprovning

I tisdags hade vi kundprovning med rosétema. Vi blindprovade sju stycken olika sorter, varav två mousserande. För att beskriva just roséviner använder man sig av termerna sötma, fyllighet och syra, om ni inte visste det.

Vi fick också lära oss att det finns två mer välkända metoder att framställa rosévin på: så kallad "pressad rosé" när man pressar druvorna tillsammans med röda skal som sedan avlägsnas och "rosé de saignée" (blödande rosé), då man låter skalen ligga kvar i ungefär 12 timmar.

Välkända rosétillverkningsområden är Côtes de Provence (där hela 75 % av all vintillverkning är just rosé), Tavel (där och i Provence används i första hand druvorna Grenache och Cincaut), Rosé d'Anjou, Bordeaux, Rioja, Navarra, Portugal, Kalifornien och Sydafrika. Grenache är dessutom den traditionella rosévinsdruvan i Australien.

Vinerna då? Jo.

Först ut var en nyhet för i år och i vår: österikiska Rabl för 85 kronor. Blommig, bärig doft, torrt och med mycket syra. Gott att bara sitta och dricka. Funkade jättebra med rostbiffs- och aiolikombinationen. Testa även till pastasallad! Jag lär köpa det både i vår och i sommar.

Sedan följde Sydafrikanska Mulderbosch, som jag druckit tidigare och emellanåt rekommenderar bort till kunder. Druvan är cabernet sauvignon. Det ligger på 79:- och är torrt och fylligt med markant eftersmak. Beakta dock: i allra högsta grad ett matvin och passar inte för att umgängesdricka. Däremot är det underbart till grillat och riktigt prisvärt.

Spanska Peñascal Rosado är en mix av tempranillo och shiraz och tvärtemot det föregående ett typiskt altanvin. Lite för sött för mat enligt mitt tycke, men man skulle kunna para ihop det med lite kryddstarka alternativ med tanke på just sötman. Blotta 57 kronor dessutom.

Som nummer fyra testades franska Tavel, som alltså även är ett (av världens mest kända mat-) rosévinsdistrikt. Det ligger på andra sidan floden från Chateauneuf du pape, föresten. Ett betydligt eldigare vin (läs: högre alkoholhalt), som jag inte riktigt tog till mig från början, men efter att ha testat med lite rostbiff slog insikten ned som en bomb: matvin! 119 kronor och det kan det nog vara värt att investera i för att matcha ihop med någon tyngre sallad någon gång.

Viña Tondonia är (lagrat) från 1997, kommer från Rioja, kostar hela 169:- och påminner snarare om sherry än rosévin. Färgen är orangebrun och det både luktar och smakar nypon, russin och läder. And not in a good way. Producenterna är s k traditionalister som fortfarande gör vin som man gjorde på 1800-talet. Tråkigt nog, konstaterade vi, hade det lagrats lite för länge.

Italienskt mousserande i form av Rotari Rosé kom näst. En av mina personliga favoriter, så visst gissade jag rätt på en gång. För 99 kronor får man en lättare aperitifvariant som visserligen funkar bra med skaldjur, men som nästan är mysigast i badkaret.

Kvällens höjdare kom sist: De Saint Gall, fransk, äkta roséchampagne för 269:- (vilket faktiskt är ganska billigt för en riktigt bra champagne, tänk på det). Plus för att till och med nougatdoften lyckades urskiljas! Det här kan man dricka både till mat och på tu man hand, let me tell you. Yummie! If I ever have the money and feel like splashing...

Uppdrag och rosé

Jag har inte druckit så mycket värt at skriva om på sistone. Därav uppehållet. Fast igår blev det äntligen till att testa Ravenswood Vinter's Blend. Och den var god. Prisvärd. Fast jag har kommit ifrån zinfandeldruvan nu (med tanke på höstens överkonsumtion, perhaps?) och är betydligt mer nyfiken på klassiker från Frankrike och Italien. Dyra klassiker. Monti Garbi har öppnat dörrar.

Med maj månad kommer roséviner och så pass mycket av det som svenskar konsumerar nu för tiden finns det följaktligen mer att välja på. Spanska Uvanis är tillbaka (Pappas och min favorit från förra våren och sommaren). Jag är även nyfiken på (och har hört gott om) österrikiska Rabl och franska Sancerre Les Belles Vignes (de vackra vinerna, f ö).

I slutet av maj ska jag hålla i en vinprovning på jobbet. Vita, halvtorra sommarviner är temat. Spännande! Har dessutom fått förfrågan av en kompis att hålla i ytterligare en vinprovning för en teknologsektion. Hur kul som helst!

Varning, varning

Efter eftemiddagens temamöte hade vi en snabb provning av ytterligare aprilnyheter och dessvärre inklusive några riktiga bottennapp, som jag nu tänker passa på att varna för.

Först ut är det sydafrikanska rosévinet Boschendal för 79:- Det är snustorrt, luktar dålig ost och smakar ungefär likadant. Jag skulle inte ens betala 40 spänn för det, än mindre det dubbla.

Vidare följer australiensiska Mitchelton som påminner lite om bränd glögg. 69 kronor och nej. Inte alls.

Slutligen spanska Siesta Loalc för 65:- Det har lanserats som ett vin med låg alkoholhalt (8,5%), vilket är jättebra i sig, men varför ett så fruktansvärt dåligt sådant? Isch!

Det är trist med riktigt dåliga viner, men de får oss åtminstone att uppskatta de som är riktigt bra.

Till påsk

Tillbaka från påskfirandet och några vinerfarenheter rikare.

Det har främst druckits Allegrini (till påsklammet på påskdagen, bl.a.) och Monti Garbi, men även Stoneleigh riesling och Leth. På box: Fleur du Cap och Drostdy-Hof. Även portvin, Rånäs och vanlig hederlig Staropramen och Samuel Adams.

De första två är fantastiskt goda, men de flesta ansåg Monti Garbin slå Allegrini-nyheten och höjde den till skyarna ganska rejält. Så även jag. Testa! Stoneleigh var god, men faktiskt rätt smaklös och Leth so-so. Rödvinet på box var helt okej, men det vita är jag inte överdrivet förtjust i. Det duger, kan vi konstatera.

Lite whisky blev det också - från islay. Caol Ila och Ardbeg Blasda, närmare bestämt. Den förstnämnda vann en promenadseger.

Secrets

Min far fyllde 50+ för någon vecka sedan och ska nu firas under påsken. Jag har tagit mig friheten att beställa två viner i form av hans två stora favoriter: chateauneuf du pape (vindistrikt i södra Rhônedalen, för den oinvigde) och pinot noir (en druva, såklart).

Mer specifikt Château La Nerthe och Duck Pond. Franskt och amerikanskt och, enligt fakta, omdömen och åsikter i en salig röra, riktigt bra skit.

Nu ska här firas påsk. Jag återkommer angående vad som avnjöts och inte.

April, april!

April är en intressant månad på Systembolaget. I synnerhet i Uppsala, kanske, där Valborg inte bara är en sketen torsdag när man går och spanar in en eld, utan festar vilt i flera dagar. Hela personalstyrkan är uppbokad och inkallad sedan länge och Svava, där jag jobbar, är dessutom stängd på självaste Valborgsmässoafton. Eftersom det är stans mest centrala butik. Det skulle helt enkelt inte fungera att ha öppet: det är nog med kaos tre dagar i förväg.

Förutom att det är april och därmed dags för producenterna att antingen höja eller sänka sina priser (vilket innebär stor förvirring för våra stammisar, kan tilläggas) så är det även s k modulbyte, vilket innebär en hel massa saker. Bl.a. att vissa viner lanseras i plastflaskor. Läs: av den billigare sorten, naturligtvis. Mycket typiska vår- och sommarroséviner, t.ex.

Ikväll hade vi provning av aprilnyheterna i vår butik - för allmänheten, alltså. Gå in och leta rätt på vilka butiker som erbjuder dryckesprovningar på hemsidan och anmäl er sedan till valfritt tema. Det är hur kul, trevligt och lärorikt som helst! Vi provade fem rödvin, tre vita, ett portvin och en limoncello.

Första röda: kaliforniska Windsor för 99:- från 2007, vilket några ansåg som lite för lättdruckit och mjukt, men jag tyckte personligen att det var ganska trevligt. En mix av syrah, carignan och zinfandel som passar bra till kötträtter.

Andra röda: italienska Primitivo (druvan) di Manduria för 79:- från 2007 luktade och smakade 'billigare, italienskt rödvin' lång väg och visst fick jag rätt. Not really my cup of tea, alltså, men rätt okej. Tycker man tvärtemot mig om den typen så faller det säkert i smaken.

Tredje röda: italienska Allegrini [Valpolicella Superiore] för 99:- från 2005. Now we're talking. 'Lite dyrare italienare' slog jag fast och lyckades igen. Den påminde om Bussolan från i lördags (också lite åt Amarone-hållet, faktiskt) och föll alla på läppen som kvällens bästa köp. 70 % corvina veronese, 25 % rondinella och 5 % oseleta.

Fjärde röda: australiensiska Morello för 115:- från 2007 var helt okej. Och det var åter klart att vi snackade nya världen och då gissningsvis främst USA eller Australien. En blandning av nebbiolo och merlot, alltså.

Femte röda: italienska Morone [Palazzo Bandino] för 169:- från 2005 var kvällens dyraste rödvin. Återigen säkerligen italienare, gjord på sangiovese. Ett perfekt vin till potatisgratäng och lite gräddigare såser. Tungt och läderaktigt. Men faktiskt inte riktigt värt så pass mycket som det kostar. Jag skulle i så fall lätt välja Allegrinin.

Första vita: franska La Chapelle des Augustins för 189:- från 2007 luktade fantastiskt och smakade väldigt bra. Mycket syra och passar alltså superbra till rätter med just hög syra: toast skagen med citron och getostpaj, exempelvis. Däremot drar priset iväg lite väl mycket även här.

Andra vita: nya zeeländska Montana [Reserve Hawke's Bay] för 90:- från 2008 förlorade kvällens vitvinslopp, men egentligen inte speciellt välförkänt och inte enligt alla, ska jag säga. Det är ett helt okej 'altanvin': lätt och snällt både i doften och smaken och skulle passa bra till sushi och starkare mat i allmänhet. En av mina favoritdruvor bland vita, dock: pinot gris.

Tredje vita: tyska No 1 Edition för 80:- från 2007 var också riktigt gott. Sött! Även här ett typiskt 'altanvin' till sommaren, men ännu bättre av det föregående. Jättegod eftersmak, dessutom. Rieslingsdruva, såklart.

Portvinet: portugisiska Barão de Vilar [10 Year Old Tawny] för 99:- luktade och smakade sanslösa mängder russin, kryddor och nötter och påminde lite om glögg mixat med rödvin. Skumt, kan tänkas, men ganska gott ändå. Rekommenderas absolut till portvinsdiggare.

Limoncellon: Il Limone för 155:- är knallkul, stinker stickande citron och smakar sockerslisk. Men det kan säkert vara helt okej till en matchande efterrätt någon gång.

Det var det. Det finns dessutom en ny sötsliskig cider, en ny torr, en hel massa öl, en japansk whisky, hela tre nya (/återkommande) smaksatta, svenska vodkasorter (Absolut Mango, Aivy Red och Znaps Bärvodka) och 'Vanlig Vodka' kommer nu med 'Vanlig Snaps'. Fyra nya mousserande, fem nya flaskor rosé + en rosébox - och dessutom har jag hört (hör och häpna!) att det nylanserade tetravinet Cape Heights för 55 spänn ska vara 'rätt okej'. Och jag skämta icke aprillo! Observera dock att den inte vinner på lagring. Haha.

Som om det inte vore nog är jag hur nyfiken som helst på Argiolas-producerade Perdera, gjord på den Sardinska Monica di Sardegna-druvan som jag inledde med att skriva om i den här bloggen, då jag spenderade sommarens avslutande semester där förra året. Ska tydligen passa bra till grillat också. Nå. We'll see.

Väl mött bland hyllorna under April!

Annat än Amarone som imponerar

Mina vänner. Det finns viner från distriktet valpolicella som, utan att vara det, påminner mycket om klassiska och dyra Amarone. Bussola är en av dem.

Jag har redan undersökt saken och det visar sig dessvärre att det inte finns att tillgå på Systembolaget, vare sig i butik eller beställningssortiment. Men väl på restaurant Villa Romana i centrala Uppsala, där jag avnjöt densamma under kvällen.

Körsbär, kryddor och ren och skär njutning.

Mera whisky och lite vin

Senast jag skrev hade jag varit på whiskyprovning och nu har jag faktiskt varit på en whiskyprovning till.

Vi (blind)provade fem sorter.

Irländska Tyrconnell för 329:-. Genuint gul färg, lite lätt fruktig och blommig, med lätt eftersmak. Doften var härlig, men den var lite för mild för mig.

Svenska Mackmyras Den första Utgåvan för 543:-. Ljusare gul än den första doftade den sprit, svagt päron och lite mandelmassa och smakade skit. Jag kände igen den direkt, då jag har druckit den tidigare ihop med min far, och det är ingen favorit. Den fullständligen ångar sprit och tillsätter man vatten blir den bara vek istället. Kvällens bottennapp.

Skottska MaCallans Fine Oak Master's Edition för 559:-. Gulbrun, med doft av torv, malt och lite kola. Den var väldigt balanserad, eftersmaken var kanske till och med lite trist. Fast god var den, absolut och kvällens tvåa.

Skottska Taliskers Distiller's Edition för 549:-. Bärnstensmörk och rökig luktade den tjära, vanilj, halm, tobak och russin och hade en lång och djup eftersmak. Needless to say I loved it?

Slutligen skottska Ardbeg Ten Years för 459:-. Kvällens ljusaste färg gula färg. Jag tyckte den kändes lättare än Talisker, trots att den är sagd att vara rökigare. Smaken är skum och jag gillar eftersmaken bättre än själva smaken. Helt okej och kvällens trea.

Jag har på sistone druckit en hel del sydafrikanska De Grendel från februaris nyhetssortiment, både till fisk- och skaldjursrätter och till sushi och båda jag och valda delar av min bekantskapskrets tycker mycket om den. Även införskaffat italienska Monti Garbi Ripasso, kaliforniska Turning Leaf (zinfandelversionen), tänkt att avnjutas till någon mustigare salladsvariant. När jag fyllde år fick jag dessutom sextonåriga Lagavulin av mina tjejer som uppenbarligen smygläser min blogg då och då.

På bokrean köpte jag en bok om mina sydafrikanska favoritviner som så snart jag har tid (!) ska läsas ingående med stort intresse.

Some islay kinds

Kvällen har spenderats på whiskyprovning, med inriktning på islay. Alltså en skottsk ö, som är mycket känd för sin (rökiga) whisky. Det var jag, ett par kollegor och en hel massa män i femtioårsåldern. Classic, isn't it? Nåväl. Vi testade fem olika sorter ikväll. I blindo. Som det ska vara. Man är bevisat mer sanningsenlig när man inte från början tror sig veta vad som 'bör' vara bra och inte.

I alla fall. Först ut var femtonåriga Bruichladdich. En mer brunaktig än gul, spritig, men hyfsat mild, blommig och torvig variant för 469:- Som faktiskt hamnade sist på min lista.

Vidare följde en gulare, lite rökigare som doftade läder och smakade starkare än den luktade, men var långt ifrån lika tung och rökig som de övriga (med den förstnämnda som undantag). Det visade sig vara tolvåriga Bunnahabhain för 389:-. Om jag någonsin är sugen på en mer lättdrucken, ickesårökig whiskey, men ändå med Islaykvalitet så kan jag mycket väl tänka mig att köpa den.

Sedan kom kvällens höjdare. Sextonåriga Lagavulin för 579:-. Bärnstensmörk, tung, mäktig, rökig och med en stor portion tjära. Yum!

Whisky nummer fyra var även den mörkare i färgen, men bara inte riktigt lika tung, rökig och tjärig som den föregående. Oljig, men med rätt god eftersmak. Den åkte dock ner på en fjärdeplats efterhand, The Ileach för 339:- .

Kvällen avslutades med en av öns rökigaste. Ardbeg för 459:-. Det synnerligen intressanta där är att den inte doftar i närheten så tungt och rökigt som de två föregående och dessutom är den väldigt ljus i färgen, men när man väl smakar sitter den som en smäck. Wow! Och det är riktigt gott, bara inte riktigt lika gott som Lagavulin.

Nästa whiskyprovning äger rum den 18:e mars, då med allmänfokus. And I'm signed up already. Dessutom ser jag synnerligen fram emot augustis Skottlandstripp med övriga familjens whiskynördar.