I fredags hade vi provning med den svårodlade, kinkiga druvan Pinot noir. Och efter att ha sett filmen Sideways första gången måste jag säga att man blir ganska sugen. Själv kommer jag dock ofta fram till att den här druvan inte riktigt är min grej. Men som sagt. Man ska aldrig säga aldrig. Testa allt - döm sedan. Med undantag för tyskt billigt skitvin på box. Ha.
Först ut var La Vignée från Bourgogne som jag har gissat rätt på tidigare. Så även denna gång. Ung, lätt och något blaskig. Okej, men inte så mycket mer än så. Var är resten är vinet, liksom? Chilenska Errázuriz Estate kom näst. Och den var helt enkelt inte bra. Passar till... bränd knäck? Nej, knappast my cup of tea.
Tredje vinet lättade upp det hela och jag hade rätt igen: Nya Zeeländska Saint Clair, som jag drack förra hösten och var lite besviken på. Just eftersom jag nyligen sett Sideways och trodde Pinot noir skulle vara helt fantastiskt. Det kan det vara också, men enligt mig måste man gå upp betydligt i pris för att kunna ha sådana förväntningar. Jag tyckte i alla fall mycket bättre om Saint Clair den här gången. För det priset är det gott, rätt och slätt. Men ingenting jag väljer före en bra shiraz.
Fjärde vinet ut var Kings Ridge, som jag inte testat tidigare. En oktobernyhet från Oregon, för hela 149. God, men inte så pass prisvärd. Om man faktiskt inte gillar Pinot noir, vill säga.
Sist och dyrast: Volnay 1er Cru en Caillerets. Från La France, naturligtvis. För nästan precis fyrahundra kronor får man en riktigt trevlig variant. Men är det värt det? Mjae. Det vet i sjutton om jag tycker.
Det är intressant att samma druva bjuder på så många olika smakupplevelser. Och jag letar vidare efter den ultimata Pinot noiren - supposed to blow my mind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar