Sött- och starkt-provning

Jag har ju glömt att skriva om den senaste jobbprovningen vi hade för några veckor sedan. Den frukosten var inte fel, kan jag säga (även om vi naturligtvis spottar då vi ska jobba direkt efteråt). Tillbehör i form av italienska mandelskorpor, grönmögelost, brieost och mörk choklad och drycker i en blandad kompott av söta vita, portvin och sherry.

Först ut var Muscadel Red från Sydafrikanska, välkända producenten KWV. Sött, till deserter, men det är faktiskt hyfsat gott i sig också. Funkade bra till brieosten.

Sedan följde italienska Sommavite från Toscana. Yum yum till mandelskorporna indeed, fast faktiskt inte bäst.

Portvin gör sig ju, som kanske bekant för en del, fantastiskt till grönmögelost och oavsett om det är ett gott portvin i sig så får det ett rejält uppsving. Som i det här fallet med Graham's Late Bottled Vintage från 2003. Det var inte jättegott i sig, men med osten blev det riktigt smaskigt. Själv föredrar jag (och rekommenderar skarpt!) Allesverloren-producerade Fine Old Vintage för 139:- Så sanslöst prisvärd och hur gott som helst. Testa ett glas med pestodränkt pasta, till exempel.

Sedan drack vi en Tokaji, närmare bestämt Aszú 6 Puttonyos Château Dereszla. Alltså ett sött, vitt vin från Ungern. Tokajier är speciella på det sätt att de benämns med siffror (från 3 till 6) beroende på hur söta de är. Ju sötare desto dyrare, dessutom. Precis som hos druvorna i Sauternes i Bordeaux drabbades ägorna av Botrytis cinerea (ädelröta), som i de här fallen faktiskt bara gör gott. Det är det som bidrar till den speciella sötman.

Tre druvor odlas i området: Furmint (60 %), Hárslevelü (35 %) och Ottonel Muskotály (5 %), den gula muskatdruvan som är mer känd under namnet Muscat Ottonel (eller Lunel). Vi drack alltså en 6a och nog märktes det. Fantastisk ihop med skorporna och brieosten och även jättegod i sig.

Slutligen serverades en sherry: Real Tesoro Cream. Jag gillar sherry, men det är inget jag masskonsumerar direkt. Den här är god. Funkar dessutom bra med den mörka, bittra chokladen.

Trots att jag inte jobbar heldag imorn (för en gångs skull på en fredag!) så funderar jag starkt på att springa på ölprovningen i alla fall. I'll let you know if I do.

Julöl och novembernytt

Barossa Valley. And why I love red wine.

De röda vinerna haglar, tycks det, och det finns mycket läckert att slänga sig över (quite literally) för att inte gå miste om något. Så låt oss börja genast. Med franska Crozes-Hermitage 2007 från Alain Graillot. 188 kronor och tydligen väl värt pengarna. Crozes-Hermitage ligger i norra Rhônedalen och där är endast Syrah som röd druva tillåten. Så här snackar vi 100 % syrah och riktigt bra skit.

Själv gick jag och köpte en lite billigare (nåväl: 89:-) italienare (!) i form av Rosso della Rocca från Toscana. Tror det kan vara något, serrni. Producenten av favoriten Monti Garbi Ripasso, Tenuta Sant' Antonio, har släppt La Bandina för 199 och jag är riktigt nyfiken. Inte köpt ännu, men det kommer. Var så säker. Funderar även på Kaliforniska Crane Lake Malbec, men är osäker pga priset (endast 69!). Dock låter det som ett riktigt Matilda-vin, med både björnbär och lakrits. Ska kolla upp det först, tror jag.

Är ni sugna på sydafrikansk cabernet sauvignon så skulle jag satsa på Webersburg från Stellenbosch. 149:- och sådana smakbeskrivningar att det riktigt vattnas i munnen. Den försvinner minsann från hyllorna, let me tell you. Annars överväger jag chilenska Coyam; en riktig druvmix (som min Trio-favorit) (syrah, merlot, carmenére, cab sauv, mourvedre och malbec - see, I wasn't kidding) för 150 och Chile är bra på druvmixer.

Något jag redan har testat och som jag pratar vitt och brett om med kärlek är australiensiska Milton Park Cuvée från en av mina favoritregioner; Barossa Valley (tänk Peter Lehmann). För blott 89 spänn får man ett jättebra vin; en mix av cab sauv, merlot och shiraz, som fullständigt ångar av mörka, syltiga bär, med precis lagom dos av choklad och vanilj för att få det att flyta ner i halsen som sammet. Det här är varför jag älskar rödvin.

Om det är någon som vill ha vitvinstips så tror jag på Sydafrikanska Neil Ellis Sauvignon Blanc för 149:-. Tror den kan påminna om underbara De Grendel från februaris nyhetssläpp tidigare i år (den ligger i beställningssortimentet nu och går utmärkt att beställa). Eller varför inte en Chardonnay i form av Nya Zeeländska Southern Ocean för 89:-. Vi har dessutom fått in två nya Pol Roger-varianter: en Brut Vintage och en blanc de blancs (1999 vs 2000) för 448 resp 539.

Julölen (och övriga juldrycker) släpps den 16:e november och traditionell som man är misstänker jag att jag kommer att köra på de gamla vanliga; Falcons Julmumma, Samuel Adams Winter Lager, Midvinternattens Mörker och Mysingen. Gärna Nils Oscars Kalasjulöl också. Tänker däremot testa en ny variant i form av norska Underlig Jul för hela 46 spänn (0,5 l). Det låter som något för mig.

Förutom julölen så kom Fuller's Vintage Ale för 59:- nu i november och den rekommenderas absolut.

Under denna helvetiska månad är det i alla fall tur att det finns gott om goda drycker. Ut och investera mera! I know I am.

Den stundande glöggen

Dufvenkrooks Vinglögg är bättre än Originalet. Riktigt god, faktiskt. Och så sparar man en tia.

Norska vitvinsglöggen Herrgårdsglögg var lite svår i början (ljus glögg mixat med surt, vitt vin...), men tog sig och jag tycker att den är ett riktigt trevligt undantag. Speciellt för endast 59 spänn.

Dufvenkrooks Xmas Delight utmanar min gamla italienska Lucia-favorit, då även den kommer med chokladsmak. Jag älskar båda två, men faller återigen hårdast för Lucia. Samma pris - testa båda två, säger jag.

Dufvenkrooks presenterar även två lite udda varianter; Amore Vanilj och Amore Hjortron. Då jag älskar hjortron, men inte är så förtjust i vaniljsmaksatta saker förutspådde jag att jag skulle ogilla den första och föredra den sista, men ack så fel man kan ha. Så mycket vanilj smakade nämligen inte den första, utan var ganska god, allt medan Hjortron-varianten var fullständigt vidrig - sötsliskig och tuttifruttiaktig. Yuk! Undvik!

Slutligen kommer deras Prestige (starkvinsglögg), som jag tycker smakar för mkt russin och torkad frukt och deras Special (spetsad med whisky) och den är, givetvis, riktigt god.

Blossa lanserar de gamla vanliga samt Trestjärnig, spetsad med Cognac (lite för spritig för mig, uppvuxen på saftglögg, som man är) och med Rom (samma sak där, men hellre Cognac än Rom, helt klart).

Jag kommer att investera i Lucia, Dufvenkrooks whiskySpecial och vinglögg det här året. För att inte tala om skumtomtar... Enjoy!

Pinot noir-provning

I fredags hade vi provning med den svårodlade, kinkiga druvan Pinot noir. Och efter att ha sett filmen Sideways första gången måste jag säga att man blir ganska sugen. Själv kommer jag dock ofta fram till att den här druvan inte riktigt är min grej. Men som sagt. Man ska aldrig säga aldrig. Testa allt - döm sedan. Med undantag för tyskt billigt skitvin på box. Ha.

Först ut var La Vignée från Bourgogne som jag har gissat rätt på tidigare. Så även denna gång. Ung, lätt och något blaskig. Okej, men inte så mycket mer än så. Var är resten är vinet, liksom? Chilenska Errázuriz Estate kom näst. Och den var helt enkelt inte bra. Passar till... bränd knäck? Nej, knappast my cup of tea.

Tredje vinet lättade upp det hela och jag hade rätt igen: Nya Zeeländska Saint Clair, som jag drack förra hösten och var lite besviken på. Just eftersom jag nyligen sett Sideways och trodde Pinot noir skulle vara helt fantastiskt. Det kan det vara också, men enligt mig måste man gå upp betydligt i pris för att kunna ha sådana förväntningar. Jag tyckte i alla fall mycket bättre om Saint Clair den här gången. För det priset är det gott, rätt och slätt. Men ingenting jag väljer före en bra shiraz.

Fjärde vinet ut var Kings Ridge, som jag inte testat tidigare. En oktobernyhet från Oregon, för hela 149. God, men inte så pass prisvärd. Om man faktiskt inte gillar Pinot noir, vill säga.

Sist och dyrast: Volnay 1er Cru en Caillerets. Från La France, naturligtvis. För nästan precis fyrahundra kronor får man en riktigt trevlig variant. Men är det värt det? Mjae. Det vet i sjutton om jag tycker.

Det är intressant att samma druva bjuder på så många olika smakupplevelser. Och jag letar vidare efter den ultimata Pinot noiren - supposed to blow my mind.

Snabb uppdatering

Vinprovningen gick bra. Folk tyckte i allmänhet om alla möjliga kombinationer, som anat, då skaldjur går ihop med mycket och allas smaker är olika. Själv gillade jag ölen ihop med pilgrimsmussla och aioli. Mumma! Cavan vad till min stora glädje riktigt god och jag insisterar nästan på att ni köper den (nu ni...). Künstler var smaskigt, men slår inte Dr Loosen. Sancerren var mycket bra i sig, men passade kanske inte lika ypperligt som övriga till själva tillbehören. Det får bli min slutsats.

I övrigt har jag druckit Dry Martini, Wild Orchid (riktigt nice för det priset, som sagt, men något vattnig. Fast det kanske var för att jag hällde i mig den som om det vore vatten? Det är svårt med vita viner om man är rödvinskonsument über alles...) och testat nya Baileysen med kaffesmak. MUMS!

Skaldjursprovning

Imorn blir det till att hålla skaldjursprovning för personalen på jobbet. Vi ska äta pilgrimsmusslor, jätteräkor och alldeles vanliga musslor, med bl.a. aioli som tillbehör.

Till detta: ett halvtorrt vitt, i form av tyska Künstler Riesling Kabinett för 99:-, ett torrt vitt (franskt, givetvis, om man inte visste det) Sancerre-vin (Domaine de la Villaudière) från oktobers nyhetssläpp för 129:-, den lite dyrare Raventós-Cavan (L'Hereu de Raventós i Blanc Reserva Brut) från samma släpp för 99:- och slutligen en veteöl med viss betska i och med belgiska Hoegaarden Witbier.

Vad gäller skaldjur så har i princip allting att göra med hur man väljer att tillaga dem. Vanliga enkla räkor eller vad som helst som man äter rått och rätt och slätt behöver balanseras med ett inte alltför smakrikt vin (då tar vinet över smaken). Med lite citron eller crème fraiche till funkar ett halvtorrt bra: syran vägs upp av sötman. Vi snackar alltså inte chardonnay, direkt. Men. Om man exempelvis gratinerar skaldjuren och använder en hel del kryddor så är det en helt annan femma. Då passar ett lite tyngre, torrare vin. Eller en öl.

Vad gäller blåmusslor så är de ganska smakrika i sig och ett friskt och fruktigt vin är att föredra (som Sancerren), om man nu inte väljer att gratinera dem, för då kan man även gå på ett fylligt och smakrikt. Man kan även dricka öl till och ska då gärna koka musslorna i öl. Vin med vin. Öl med öl. Capisce? Hummer i sig är lätt söt i smaken, men efter kokning blir den betydligt saltare. Champagne är ju en klassisk kombination där, men även ett fatat vin funkar vid gratinering eller till och med ett lättare vitt (druvigt och blommigt) om man äter den au naturelle.

Tillagar man skaldjur (exempelvis räkor) med chili funkar en veteöl med liten beska kalasbra. Annars halvtorrt, såklart. Vad gäller aioli så är det en fet sås. Vad gör fett med vin? Ett vin med hög syra kan bryta igenom fetthalten (som rieslingen i det här fallet) och gör att maten upplevs som mindre fet och vinet som friskare. Generellt gäller regeln att ju fetare (tyngre) mat desto kraftigare vin, men aioli i kombination med skaldjur är ett undantag. Det blir visserligen fetare, men inte så pass tungt att man behöver tänka i termer av kraftiga viner. Jag har testat aioli med både halvtorra, lättare viner med sötma och torrare, tyngre viner och tycker det är gott med båda två.

Det ska bli intressant att se vad som går hem imorn. I'll let you know.

Nytt i vinstället

1:a oktober igår och i och med det både modulskifte (ett i april och ett i oktober: vi gör om i systemet, sänker och höjer priser, inför nya regler och förändrar sortimentet), nyhetssläpp och Blossa 09-släpp (i år med clementinsmak, men det smakar bara glögg. Som vanligt). Det var en riktigt rolig dag att jobba. Förvirring bland stammisarna (som har sådan koll på exakt vad 'deras' varor kostar), slagsmål om de mest omskrivna, nya vinerna och full rulle hela tiden.

Själv är jag nöjd och glad, som den här gången lyckades lägga vantarna på en Mâcon-villages chardonnay (Kronstams goda omdöme till trots - de försvinner som smör i solen, såklart). Dessutom blev det Raventós-cavan och Wild Rock. Även McManis (som vi drack på provningen), argentinska Las Moras-shirazen och vita Orchid (som även den har fått jättebra kritik för prisnivån på 59). Vad ska man ta och smaka först, måntro?

Det kan tänkas att det blir till att investera i franska Château Reysson senare under hösten också. 169 kronor och kan drickas både nu och lagras (jag skulle satsa på det senare, då tunga höstgrytor inte riktigt är min grej. Läs: jag kan inte laga dem själv, men äta går bra. Haha). Från det ärofyllda Haut-Médoc-distriktet och årgång 2005. Läckert.

Ut och botanisera i nyhetshyllorna med er nu! "Because you're worth it!"