Varning, varning

Efter eftemiddagens temamöte hade vi en snabb provning av ytterligare aprilnyheter och dessvärre inklusive några riktiga bottennapp, som jag nu tänker passa på att varna för.

Först ut är det sydafrikanska rosévinet Boschendal för 79:- Det är snustorrt, luktar dålig ost och smakar ungefär likadant. Jag skulle inte ens betala 40 spänn för det, än mindre det dubbla.

Vidare följer australiensiska Mitchelton som påminner lite om bränd glögg. 69 kronor och nej. Inte alls.

Slutligen spanska Siesta Loalc för 65:- Det har lanserats som ett vin med låg alkoholhalt (8,5%), vilket är jättebra i sig, men varför ett så fruktansvärt dåligt sådant? Isch!

Det är trist med riktigt dåliga viner, men de får oss åtminstone att uppskatta de som är riktigt bra.

Till påsk

Tillbaka från påskfirandet och några vinerfarenheter rikare.

Det har främst druckits Allegrini (till påsklammet på påskdagen, bl.a.) och Monti Garbi, men även Stoneleigh riesling och Leth. På box: Fleur du Cap och Drostdy-Hof. Även portvin, Rånäs och vanlig hederlig Staropramen och Samuel Adams.

De första två är fantastiskt goda, men de flesta ansåg Monti Garbin slå Allegrini-nyheten och höjde den till skyarna ganska rejält. Så även jag. Testa! Stoneleigh var god, men faktiskt rätt smaklös och Leth so-so. Rödvinet på box var helt okej, men det vita är jag inte överdrivet förtjust i. Det duger, kan vi konstatera.

Lite whisky blev det också - från islay. Caol Ila och Ardbeg Blasda, närmare bestämt. Den förstnämnda vann en promenadseger.

Secrets

Min far fyllde 50+ för någon vecka sedan och ska nu firas under påsken. Jag har tagit mig friheten att beställa två viner i form av hans två stora favoriter: chateauneuf du pape (vindistrikt i södra Rhônedalen, för den oinvigde) och pinot noir (en druva, såklart).

Mer specifikt Château La Nerthe och Duck Pond. Franskt och amerikanskt och, enligt fakta, omdömen och åsikter i en salig röra, riktigt bra skit.

Nu ska här firas påsk. Jag återkommer angående vad som avnjöts och inte.

April, april!

April är en intressant månad på Systembolaget. I synnerhet i Uppsala, kanske, där Valborg inte bara är en sketen torsdag när man går och spanar in en eld, utan festar vilt i flera dagar. Hela personalstyrkan är uppbokad och inkallad sedan länge och Svava, där jag jobbar, är dessutom stängd på självaste Valborgsmässoafton. Eftersom det är stans mest centrala butik. Det skulle helt enkelt inte fungera att ha öppet: det är nog med kaos tre dagar i förväg.

Förutom att det är april och därmed dags för producenterna att antingen höja eller sänka sina priser (vilket innebär stor förvirring för våra stammisar, kan tilläggas) så är det även s k modulbyte, vilket innebär en hel massa saker. Bl.a. att vissa viner lanseras i plastflaskor. Läs: av den billigare sorten, naturligtvis. Mycket typiska vår- och sommarroséviner, t.ex.

Ikväll hade vi provning av aprilnyheterna i vår butik - för allmänheten, alltså. Gå in och leta rätt på vilka butiker som erbjuder dryckesprovningar på hemsidan och anmäl er sedan till valfritt tema. Det är hur kul, trevligt och lärorikt som helst! Vi provade fem rödvin, tre vita, ett portvin och en limoncello.

Första röda: kaliforniska Windsor för 99:- från 2007, vilket några ansåg som lite för lättdruckit och mjukt, men jag tyckte personligen att det var ganska trevligt. En mix av syrah, carignan och zinfandel som passar bra till kötträtter.

Andra röda: italienska Primitivo (druvan) di Manduria för 79:- från 2007 luktade och smakade 'billigare, italienskt rödvin' lång väg och visst fick jag rätt. Not really my cup of tea, alltså, men rätt okej. Tycker man tvärtemot mig om den typen så faller det säkert i smaken.

Tredje röda: italienska Allegrini [Valpolicella Superiore] för 99:- från 2005. Now we're talking. 'Lite dyrare italienare' slog jag fast och lyckades igen. Den påminde om Bussolan från i lördags (också lite åt Amarone-hållet, faktiskt) och föll alla på läppen som kvällens bästa köp. 70 % corvina veronese, 25 % rondinella och 5 % oseleta.

Fjärde röda: australiensiska Morello för 115:- från 2007 var helt okej. Och det var åter klart att vi snackade nya världen och då gissningsvis främst USA eller Australien. En blandning av nebbiolo och merlot, alltså.

Femte röda: italienska Morone [Palazzo Bandino] för 169:- från 2005 var kvällens dyraste rödvin. Återigen säkerligen italienare, gjord på sangiovese. Ett perfekt vin till potatisgratäng och lite gräddigare såser. Tungt och läderaktigt. Men faktiskt inte riktigt värt så pass mycket som det kostar. Jag skulle i så fall lätt välja Allegrinin.

Första vita: franska La Chapelle des Augustins för 189:- från 2007 luktade fantastiskt och smakade väldigt bra. Mycket syra och passar alltså superbra till rätter med just hög syra: toast skagen med citron och getostpaj, exempelvis. Däremot drar priset iväg lite väl mycket även här.

Andra vita: nya zeeländska Montana [Reserve Hawke's Bay] för 90:- från 2008 förlorade kvällens vitvinslopp, men egentligen inte speciellt välförkänt och inte enligt alla, ska jag säga. Det är ett helt okej 'altanvin': lätt och snällt både i doften och smaken och skulle passa bra till sushi och starkare mat i allmänhet. En av mina favoritdruvor bland vita, dock: pinot gris.

Tredje vita: tyska No 1 Edition för 80:- från 2007 var också riktigt gott. Sött! Även här ett typiskt 'altanvin' till sommaren, men ännu bättre av det föregående. Jättegod eftersmak, dessutom. Rieslingsdruva, såklart.

Portvinet: portugisiska Barão de Vilar [10 Year Old Tawny] för 99:- luktade och smakade sanslösa mängder russin, kryddor och nötter och påminde lite om glögg mixat med rödvin. Skumt, kan tänkas, men ganska gott ändå. Rekommenderas absolut till portvinsdiggare.

Limoncellon: Il Limone för 155:- är knallkul, stinker stickande citron och smakar sockerslisk. Men det kan säkert vara helt okej till en matchande efterrätt någon gång.

Det var det. Det finns dessutom en ny sötsliskig cider, en ny torr, en hel massa öl, en japansk whisky, hela tre nya (/återkommande) smaksatta, svenska vodkasorter (Absolut Mango, Aivy Red och Znaps Bärvodka) och 'Vanlig Vodka' kommer nu med 'Vanlig Snaps'. Fyra nya mousserande, fem nya flaskor rosé + en rosébox - och dessutom har jag hört (hör och häpna!) att det nylanserade tetravinet Cape Heights för 55 spänn ska vara 'rätt okej'. Och jag skämta icke aprillo! Observera dock att den inte vinner på lagring. Haha.

Som om det inte vore nog är jag hur nyfiken som helst på Argiolas-producerade Perdera, gjord på den Sardinska Monica di Sardegna-druvan som jag inledde med att skriva om i den här bloggen, då jag spenderade sommarens avslutande semester där förra året. Ska tydligen passa bra till grillat också. Nå. We'll see.

Väl mött bland hyllorna under April!

Annat än Amarone som imponerar

Mina vänner. Det finns viner från distriktet valpolicella som, utan att vara det, påminner mycket om klassiska och dyra Amarone. Bussola är en av dem.

Jag har redan undersökt saken och det visar sig dessvärre att det inte finns att tillgå på Systembolaget, vare sig i butik eller beställningssortiment. Men väl på restaurant Villa Romana i centrala Uppsala, där jag avnjöt densamma under kvällen.

Körsbär, kryddor och ren och skär njutning.

Mera whisky och lite vin

Senast jag skrev hade jag varit på whiskyprovning och nu har jag faktiskt varit på en whiskyprovning till.

Vi (blind)provade fem sorter.

Irländska Tyrconnell för 329:-. Genuint gul färg, lite lätt fruktig och blommig, med lätt eftersmak. Doften var härlig, men den var lite för mild för mig.

Svenska Mackmyras Den första Utgåvan för 543:-. Ljusare gul än den första doftade den sprit, svagt päron och lite mandelmassa och smakade skit. Jag kände igen den direkt, då jag har druckit den tidigare ihop med min far, och det är ingen favorit. Den fullständligen ångar sprit och tillsätter man vatten blir den bara vek istället. Kvällens bottennapp.

Skottska MaCallans Fine Oak Master's Edition för 559:-. Gulbrun, med doft av torv, malt och lite kola. Den var väldigt balanserad, eftersmaken var kanske till och med lite trist. Fast god var den, absolut och kvällens tvåa.

Skottska Taliskers Distiller's Edition för 549:-. Bärnstensmörk och rökig luktade den tjära, vanilj, halm, tobak och russin och hade en lång och djup eftersmak. Needless to say I loved it?

Slutligen skottska Ardbeg Ten Years för 459:-. Kvällens ljusaste färg gula färg. Jag tyckte den kändes lättare än Talisker, trots att den är sagd att vara rökigare. Smaken är skum och jag gillar eftersmaken bättre än själva smaken. Helt okej och kvällens trea.

Jag har på sistone druckit en hel del sydafrikanska De Grendel från februaris nyhetssortiment, både till fisk- och skaldjursrätter och till sushi och båda jag och valda delar av min bekantskapskrets tycker mycket om den. Även införskaffat italienska Monti Garbi Ripasso, kaliforniska Turning Leaf (zinfandelversionen), tänkt att avnjutas till någon mustigare salladsvariant. När jag fyllde år fick jag dessutom sextonåriga Lagavulin av mina tjejer som uppenbarligen smygläser min blogg då och då.

På bokrean köpte jag en bok om mina sydafrikanska favoritviner som så snart jag har tid (!) ska läsas ingående med stort intresse.

Some islay kinds

Kvällen har spenderats på whiskyprovning, med inriktning på islay. Alltså en skottsk ö, som är mycket känd för sin (rökiga) whisky. Det var jag, ett par kollegor och en hel massa män i femtioårsåldern. Classic, isn't it? Nåväl. Vi testade fem olika sorter ikväll. I blindo. Som det ska vara. Man är bevisat mer sanningsenlig när man inte från början tror sig veta vad som 'bör' vara bra och inte.

I alla fall. Först ut var femtonåriga Bruichladdich. En mer brunaktig än gul, spritig, men hyfsat mild, blommig och torvig variant för 469:- Som faktiskt hamnade sist på min lista.

Vidare följde en gulare, lite rökigare som doftade läder och smakade starkare än den luktade, men var långt ifrån lika tung och rökig som de övriga (med den förstnämnda som undantag). Det visade sig vara tolvåriga Bunnahabhain för 389:-. Om jag någonsin är sugen på en mer lättdrucken, ickesårökig whiskey, men ändå med Islaykvalitet så kan jag mycket väl tänka mig att köpa den.

Sedan kom kvällens höjdare. Sextonåriga Lagavulin för 579:-. Bärnstensmörk, tung, mäktig, rökig och med en stor portion tjära. Yum!

Whisky nummer fyra var även den mörkare i färgen, men bara inte riktigt lika tung, rökig och tjärig som den föregående. Oljig, men med rätt god eftersmak. Den åkte dock ner på en fjärdeplats efterhand, The Ileach för 339:- .

Kvällen avslutades med en av öns rökigaste. Ardbeg för 459:-. Det synnerligen intressanta där är att den inte doftar i närheten så tungt och rökigt som de två föregående och dessutom är den väldigt ljus i färgen, men när man väl smakar sitter den som en smäck. Wow! Och det är riktigt gott, bara inte riktigt lika gott som Lagavulin.

Nästa whiskyprovning äger rum den 18:e mars, då med allmänfokus. And I'm signed up already. Dessutom ser jag synnerligen fram emot augustis Skottlandstripp med övriga familjens whiskynördar.