Whisk(e)yprovningar mer därtill

F ö fick jag de här jättefina whisk(e)yglasen från Glencairn i försenad födelsedagspresent av mina älskade bröder.

Tisdag den 2a mars höll jag i en whisk(e)yprovning för ett sällskap civilingenjörer och torsdagen den 25e höll jag i ytterligare en för en annan grupp med med en annan inriktning. Vissa sorter behöll jag och vissa byttes ut. I grund och botten kändes det roligt att få gå igenom och prata om olika länders olika typer av whisk(e)y, så jag lät dem testa 6 olika sorter från 6 olika länder.

Från Kanada: Seven Oaks Canadian för 219:- (första gruppen) och Royal Canadian för 207:-. Från USA: Wild Turkey 101 för 349:- och Maker's Mark för 359. Från Irland: Bushmills Malt för 339 och Greenore för 349. Från Sverige: Mackmyras Den Första Utgåvan för 498. Från Japan: Nikka-producerade Yoichi för 549:- och Suntorys Yamazaki för 529. Från Storbritannien (och Skottland): Islay-jätten och klassikern Laphroaig 10 years för 419:-.

Whisk(e)y görs på tre saker: vatten, jäst och spannmål. Vilka spannmål är det som avgör vilken typ av whisk(e)y (och från vilket land) man talar om. Korn = single malt-sorter, som görs överallt, men helt enkelt endast innehållet korn. Grainwhisk(e)y = whisk(e)y gjord på alla övriga spannmål (läs: vete, havre, råg, ris och majs). Blended whisk(e)y = en blandning av single och grain.

Angående stavningen: whisky kommer från Storbritannien, Sverige och Japan. Whiskey kommer från Irland och USA och Kanada (för att krångla till det hela) använder sig av båda.

Kanada är känd för sin Ryewhisk(e)y, alltså whisk(e)y gjord på råg. De är lätta, örtiga och fruktiga, med vaniljtoner. USA är känt för sin Bourbon (= majswhiskey - minst 51 % , främst från Kentucky, but it doesn't have to be), men tillverkar även andra sorter. Ekfaten får endast användas en gång och säljs sedan vidare overseas. Faten rostas o karamelliseras, därav den brända, söta tonen i smaken och man använder även karamellfärg för att få sin bourbon riktigt mörkbrun.

På Irland har man ovanligt få destillerier: blott 3 stycken, men de producerar en 25-30 olika sorter var. Dessutom destillerar man sin whiskey hela tre gånger, till skillnad från andra länder, där man nöjer sig med två. Generellt är whiskeyn här betydligt fruktigare och lättare än den från Storbritannien, men det finns undantag i form av Connemara, som är en rökig irländsk whiskey.

I Sverige bestämde sig 8 civilingenjörer i slutet av 90-talet för att försöka göra whisky i Sverige och det gick så bra så. Nu över tio år senare är framgången total och man satsar även på rökigare varianter. Vid sidan av Mackmyra har en ny producent startat upp (se: Spirit of Hven) och fler lär dyka upp inom kort.

Japansk whisky är en av de få som tål att jämföras med de skottska, rökiga jävlarna: Yoichi, t.ex. Ländernas natur påminner om varandra och Japan har kommit upp sig främst de senaste tio åren, trots att de producerat whisky sedan 1920-talet (!). Personligen är jag såld och ser fram emot att få testa många fler japanska varianter. Yamazaki är också god, men slår inte lika hårt och faller in under kategorin "bra, men inte Skottland".

Vad är det då som är så speciellt med just Skottland? Jo. Torven. Skottland producerar visserligen massor utav fruktiga, lättare sorter de också, men är främst känd för sina rökiga: huvuddelen från ön Islay (där jag var i somras: se här). Kornen (för i de rökigas fall handlar det om single malt-whisky) blöts, gror och torkas med torv och blir till s k malt. Och smakar jod, tjära och mineraler. Smaskens, inte sant?

Vad gäller provningarna så var det en del som inte testat på Mackmyra förut och tyckte det var väldigt intressant (även om, som jag nämnt förut, just Den Första Utgåvan inte alls är det bästa de har åstadkommit) och de flesta föll för Laphroaig. Även Yoichi och Greenore gick hem, lite beroende på tycke och smak - of course.

I övrigt vad gäller whisk(e)y så blev det The Glenlivets Nàdurra 16 years under påsken. Ingen Laga, men gott ändå. Har även lite ångest för att jag aldrig lyckades testa den nya franska (!) Armorik de Bretagne Single Malten som släpptes till Påsk och fått oväntat bra kritik. Nåväl. Man vet aldrig vad som händer...