Prata vin & dricka känslor

Vinresa till franska Alsace

2010-06-22T23:09:00.009+02:00

Fina, fina vinrankor

Huvudgatan i Bergheim, där vi bodde, hette så passande

Utanför Gustave Lorentz, en av de kändare producenterna

Brorsan är helt slut, efter en rejäl provsmakning hos Spielmann. Vi testade betydligt fler än de som står kvar på bordet, kan tilläggas, så go figure...

Utanför Bruno Sorg

De fina, vinbeklädda kullarna

De senaste dagarna har spenderats i Frankrike, närmare bestämt Alsace, och främst med att provsmaka en oändlig mängd viner.

Alsace består i princip av mängder med små, små byar (alltid med en fin kyrka i mitten) mittemellan en massa berg och dalar och sluttningar, där alla vinrankorna växer. Fint som snus.

Det fungerar så att man helt enkelt kliver in på en miljon (literally!) olika små ställen (och de kan se helt olika ut; alltifrån seriösa kontorslokaler till någons pitoreska vardagsrum), till olika producenter, och ber att få smaka deras vin. Vanligtvis testar man 8-12 st, som minst 4-5 och som mest 20-25. Ibland vill de själva presentera sina viner i en viss ordning (för att det framhäver dem på bästa sätt) och ibland är man själv säker på vad man är ute efter eller vill testa mer av och då säger man bara det. Sedan slutar det ofta med att man köper en hel del, så alla tjänar på det.

En oerhört häftigt upplevelse, let me tell you. Och hör och häpnad; till och med JAG blev less på vin till slut. I lördags var vi till 8 olika ställen; 4 på förmiddagen och 4 på eftermiddagen, så ni kan ju tänka er själva, med tanke på vad jag skrev om hur mkt man testar. JA, jag spottade. Annars hade man knappast överlevt och det är liksom inte värt att bli på lyset - man är alldeles för upptagen med att upptäcka vad som är riktigt bra och vad man bara måste köpa.

Alsace är ett mycket välkänt vitvinsområde (visst görs här pinor noir också, men det vita vinet dominerar något enormt) och har fyra erkända så kallade ädla druvor; riesling, muscat, pinot gris och gewürztraminer, som odlas mest och helt enkelt funkar bäst i det klimatet och med den jordmånen de har där.

Ju dyrare och mer omsorgsfullt gjorda viner, ju mer håller man sig till de fyra och främst då de tre sistnämnda (som fungerar utmärkt att göra sötare efterrättsvarianter på, s k vendages tardives - late harvest - alltså helt enkelt viner gjorda på druvor man skördar sent, som hinner drabbas av ädelröta (ett slags positivt mögel. Haha).

Förutom de fyra ädla druvorna gör man även basviner (billigare, enklare varianter) på vita sylvaner och pinot blanc och, som jag nämnde, röda pinot noir.

Vi har varit till de lite kändare producenterna Gustave Lorentz, Dopff, Sparr och Hugel (samtliga har viner i Systembolagets bassortiment), men även (måhända för mig) till mer okända som Spielmann, Balbeisen, Wolfberger, Bruno Sorg och Pierre Henri och Paul Ginglinger.

Mest nöjd är jag med den lite dyrare (35 euro) flaskan från grymma Marcel Deiss, faktiskt en blandning av pinot gris och gewürztraminer. Till min förvåning hittade jag även en riktigt billig, men också riktigt god pinot noir för knappa 70 spänn. Det ni. Nu vet i fan om jag inte (äntligen!) har fått mig en tankeställare vad gäller den druvan, alltså. Så god var den.

Jag rekommenderar ALLA att åka dit. Det är mysigt, det är charmigt, det är skandalöst mycket gratissmakning och man lär sig hur mycket som helst.

Smaker och samspel

2010-06-01T13:04:00.004+02:00

Igår var jag på en Smakernas Samspelsprovning på den andra citybutiken här i stan. Det är alltid supernyttigt att repetera grunderna och man glömmer ju så lätt.

Jag har tjatat om det här förut, men nu kommer det igen; det finns fem grundsmaker - sött, surt, salt, beskt och umami (smaken av protein). Det här är vad man måste lära sig att känna igen i både mat och dryck och sedan anpassa och matcha därefter.

Igår testade vi två vita viner; ett torrt, med mycket syra (Brocards Petite Chablis) och ett halvtorrt, med mer sötma (Deidesheimer Spätlese), ett rött, strävt vin (Brolio), en öl med mycket beska (Brewdog Punk IPA) och slutligen ett sötare mousserande (Asti Cinzano). Till detta; citron (surt), maräng (sött), chilisås (starkt), ruccola (beskt), soja (umami/salt), bearnaisesås (som är fett) och sorbet (som är kallt). Allt för att se hur maten påverkar drycken och vice versa. Härlig middagsblandning, inte sant?

I alla fall. Basic thinking. Om man dricker vin med hög syra till söt mat så upplevs vinet som betydligt surare (chalibs + maräng, t.ex.) = inte så bra. Om man däremot dricker samma vin till mat med hög syra (citron, crème fraiche) så mattas syran i vinet av och blir mer uthärdlig. Ett sötare vin, däremot går bra att matcha med söt mat. Sur mat gör att vinet upplevs som något sötare, men det är ju mest en smaksak om man uppskattar det eller inte.

Strävt vin med sälta gör att vinet känns mindre strävt. Så till en kötträtt med mycket soja är det smart att välja ett riktigt strävt vin, så försvinner inte vinet helt och hållet i maten. Tänk på att "salt dämpar allt"!

Ett beskt öl tillsammans med besk mat (ruccolan) gör att det hela upplevs som ännu mer beskt. Ruccolan är bättre med ett syrligt vin, gärna från exempelvis Alsace (tips; Alsace går bra till det mesta, speciellt lite trixiga kombinationer).

Fet mat upplevs mindre fet om man dricker ett vin med hög syra till, så välj ett italienskt till kött med bearnaisesås, t.ex. Stark mat upplevs som mindre stark med hjälp av sötma. Därför är det bäst med ett halvtorrt eller en veteöl (som inte är så beska) till det.

Kyla då? Bidrar till att smaklökarna domnar och gör att aromerna till stor del försvinner. Ett sött vitt vin har därför en tendens att bli lite blaskigt och platt tillsammans med en kall sorbet. Så vad göra? Vad dricker man till en kall glassdessert? Mousserande med lite sötma i! Bubblorna är nämligen luft- och arombärande. Och sött till sött är som det ska vara. Tar man ett mindre sött vin till en väldigt söt dessert upplevs det nämligen som mindre sött, beskare och strävare = inte så kul.

Vad gäller umami, f ö , så kan man vara mer eller mindre känslig för det. Vissa tycker att rödvin i kombination till räkor är det värsta man kan äta (I do!), andra inte och vissa anser rödvin vara en utmärkt kombination till en varierad ostbricka (där är jag inte alls lika känslig, även om jag tydligt känner att grönmögelost är betydligt godare till sött vitt vin eller portvin).

Ibland är vi ju som Joey i den amerikanska serien "Friends" som får en (misslyckad) dessert bestående av (bland annat) vaniljkräm, sylt och strimlad biff och han kan inte förstå varför det skulle vara äckligt; "What's not to like!? Custard? Good! Jam? Good! Meat? Goooood!" Lite så känner jag med rödvin och ostar; vin är gott och ost är gott! Sedan kan kombinationen vara mer eller mindre exquisite, men det är en annan historia...

Öl och åter öl

2010-05-06T13:36:00.005+02:00

I slutet av april hade vi ölprovning på jobbet, inkluderande alla möjliga olika varianter - burkar, flaskor, lager, ale, veteöl osv. Tio stycken allt som allt och något delade meningar. Här följer mina, icke så objektiva, åsikter.

Först ut var den nya franska Jenlain på halvburk; en lätt, basic lager som hade en skum bismak och inte alls föll mig i smaken. Yuk! Vidare en helburk i form av Crocodile och den var bättre (inte speciellt svårt, visserligen), men fortfarande en ganska trist, vanlig lager. Och som nummer tre, S:t Eriks Pilsner (som jag visste sedan innan inte hade fått så bra kritik) och mjae. Fruktigare än de första, men något parfymerad och ingen hit direkt. Pilsnern är f ö ursprungslagern, även om det lätt blir ett smeknamn för en öl i allmänhet.

Öl nummer fyra var mer åt bärnstenshållet och något mer av en ale, men nehejdå. Också det en lager, nämligen Dugges Lager No 1. Den var helt okej. 5:an gick åter åt det gulare hållet, men inte lika gul som de första och dessutom grumlig; veteölen 312 Urban Wheat Ale. Lite jästig, men trevlig. Som nummer 6: Nils Oscars Kalasöl och nu blev det rejäl bärnsten igen och alla gånger en mörk lager, full med sirap och melass och brändare toner. Gott!

7:an var helt klart min stora, nya favorit; Ocean Eko Pale Ale, bärnstensbrun, ekologisk och mer komplex än alla de andra. Kavring! Och så god att jag gick och köpte den ögonabums. 8:an i jämförelse var ingen höjdare; gulare igen och alldeles för mkt jästtoner. Jag kom aldrig över jästtonerna. Vilken är konstigt, för jag har druckit Brewdogs Trashy Blonde (haha!) förut och tyckt att den var ganska okej, men nej. Inte nu.

Som nummer nio återkom min stora påskfavorit; Mikkellers Jackie Brown; en mörk, rejäl och skummig ale som jag som sagt redan tagit till mitt hjärta. Så även denna gång.

Och slutligen; "den lilla katastrofen" - Frülis Strawberry Beer. Ja, ni hörde rätt. Jordgubbsöl. Det smakar som om någon har hällt ljus lager i jordgubbssaft och nej, det är inte gott. Inte alls. Men smaken är ju som baken och vissa tyckte att den var "jättesmaskig" (...). Kommentar överflödig.

I övrigt har jag beställt och släpat hem Nils Oscars Coffee Stout, dock inte testat ännu, så jag återkommer.

Imorn blir det till att hålla roséprovning för kollegorna innehållandes vårens alla nyheter. Spännande!

Nytt i maj

2010-05-05T10:05:00.006+02:00

Äntligen maj! Med maj kommer rosévinerna och jag ska hålla i inte mindre än två roséprovningar innan månaden är över. Återkommer med en utvärdering där. Som det är nu har jag nöjt med mig att beställa Les Fumées Blanches rosévariant (annars ett mycket gott sauvignon blanc-vin).

I måndags släpptes sommarnyheterna på Systembolaget. Hos mig hittar ni två mousserande, i form av sydafrikanska Anura för 149, som jag verkligen tror kan vara något, och en spansk cava från Albet i Noya: Petit Albet Brut (mycket välkänd producent) för blott 79; en klassiker med originaldruvorna, som har fått hyfsad respons från kritikerna. I'll let you know.

Även lite rödvin har det blivit; sydafrikanska Saam Cape Blend (pinotage, shiraz, cab sauv och merlot) för blott 69:- och australiensiska Armidale Hill Grove (cab sauv-merlot) för 59:- (!). För att inte tala om något så ovanligt som ett roséportvin: Quevedo. Funderar på att slänga in det som joker i någon av mina provningar, mest för att jag verkligen vill testa.

Oppigårds har två nya sommaröler ute; Slåtteröl (lager) och Summer Twist (ale) (med risk för att de försvinner fort, så testa snarare för tidigt än försent) och Sigtuna har veteölen Sommar Wit.

Sedan har ju Mackmyra släppt Special 04, i läcker chokladbrun kartong. Mycket mer än så kan jag dessvärre inte konstatera.

Toscana, USA, Alsace och lite annat

2010-04-12T13:44:00.006+02:00

Jag tänkte passa på att slänga ner några rader angående provningar jag har varit på den senaste tiden.

I mars månad var det dags för italienska Toscana och vi testade fyra olika röda och två vita, söta, varav det ena vi föll pladask för: Ruffino Serelle. 129 kronor, från Chianti (som är ett distrikt i regionen Toscana - bara för att reda ut begreppen) och helt underbart. Testa till äppelkaka, för sjutton! Yum! Även röda Piccini slank ner därifrån och var helt okej. Inte riktigt my cup of tea, dock, och go figure för blott 75 kronor och dessutom från Italien. Haha. Var dessvärre dålig på att skriva ner detaljer just den gången och minns inte mycket mer än så.

I fredags låg fokus istället på USA och det blev inte mindre än sex viner då också: två vita och fyra röda. Först ut: Beringer Stone Cellars - en 79-kronors chardonnay från Napa. Det var lätt att känna igen pga ektonerna och nötigheten. Helt okej för det priset, dessutom. Sedan följde nyheten Gnarly Head (den vita nu alltså) där druvsorten blev lite trixigare: påminde nämligen både lite om gewürztraminer och om sauvignon blanc (i och med vaga svartvinbärstoner), men se där gick vi bet: det var nämligen viognier. Gott! Och 85 kronor är den väl värd.

Över till röda och faktiskt den röda Gnarly Head för 89:- med zinfandeldruva. En bra zinfandel, men både Cline och Robert Mondavis Woodbridge är bra mycket bättre. Som vin nummer fyra hittar vi Kenwood, en cabernet sauvignon från Sonoma County och strävast och robustast hittills. Eventuellt till en gräddig köttgryta, men mjae alltså. Från 165 spänn (!) till blott 99:- Jag vet inte ens om jag skulle pröjsa så mycket.

Vidare till en Fetzer-producerad merlot och givetvis då alltså betydligt lättare för sina 89 kronor. Mjee. Slutligen landar vi på ännu en zinfandel, även den från Sonoma, och den dyraste vi har, nämligen Seghesio för 175 och hela 15,5 % alkohol. Läcker! Testa gärna till grillat, f ö .

Påsken bjöd på en mängd nya viner från vårsortimentet, i form av portugisiska Picos de Couto för 88 (gott och rejält), lättsamma Palazzo för blott 49 (!) (riktigt bra för det priset), pinot noir i form av Delta (och den föll till o med mig i smaken!) för 119 och självklart en australiensisk shiraz vid namn Gurra Gurra Creek (ha!) för 89 (fruktig och helt okej, men ganska trist faktiskt).

En ny champagne för endast 199 slank visst ner också: Massé. Bra och ekologisk, men man skulle nog lika gärna kunna ha nöjt sig med ett franskt mousserande för 99. Så det så. Samt Sigtunas påsköl till påskbordet (både easter och red ale var riktigt smaskiga) med sällskap av Mikkellers Jackie Brown, som jag älskade.

Påsken avslutades med en liten oskyldig försmak på junis Alsaceresa i och med tre små vita viner därifrån: Gustav Lorentz gewürztraminer, Jules Mullers riesling och Schlumberger Les Princes Abbés. Folk föll till höger och vänster främst för de dyrare varianterna och rieslingen sågades ganska totalt. Schlumberger var grym, men jag diggade Gustav också. Kan knappt bärga mig tills jag får dricka de ädla druvorna väl på plats i Frankrike!

Whisk(e)yprovningar mer därtill

2010-04-12T13:38:00.000+02:00

F ö fick jag de här jättefina whisk(e)yglasen från Glencairn i försenad födelsedagspresent av mina älskade bröder.

Tisdag den 2a mars höll jag i en whisk(e)yprovning för ett sällskap civilingenjörer och torsdagen den 25e höll jag i ytterligare en för en annan grupp med med en annan inriktning. Vissa sorter behöll jag och vissa byttes ut. I grund och botten kändes det roligt att få gå igenom och prata om olika länders olika typer av whisk(e)y, så jag lät dem testa 6 olika sorter från 6 olika länder.

Från Kanada: Seven Oaks Canadian för 219:- (första gruppen) och Royal Canadian för 207:-. Från USA: Wild Turkey 101 för 349:- och Maker's Mark för 359. Från Irland: Bushmills Malt för 339 och Greenore för 349. Från Sverige: Mackmyras Den Första Utgåvan för 498. Från Japan: Nikka-producerade Yoichi för 549:- och Suntorys Yamazaki för 529. Från Storbritannien (och Skottland): Islay-jätten och klassikern Laphroaig 10 years för 419:-.

Whisk(e)y görs på tre saker: vatten, jäst och spannmål. Vilka spannmål är det som avgör vilken typ av whisk(e)y (och från vilket land) man talar om. Korn = single malt-sorter, som görs överallt, men helt enkelt endast innehållet korn. Grainwhisk(e)y = whisk(e)y gjord på alla övriga spannmål (läs: vete, havre, råg, ris och majs). Blended whisk(e)y = en blandning av single och grain.

Angående stavningen: whisky kommer från Storbritannien, Sverige och Japan. Whiskey kommer från Irland och USA och Kanada (för att krångla till det hela) använder sig av båda.

Kanada är känd för sin Ryewhisk(e)y, alltså whisk(e)y gjord på råg. De är lätta, örtiga och fruktiga, med vaniljtoner. USA är känt för sin Bourbon (= majswhiskey - minst 51 % , främst från Kentucky, but it doesn't have to be), men tillverkar även andra sorter. Ekfaten får endast användas en gång och säljs sedan vidare overseas. Faten rostas o karamelliseras, därav den brända, söta tonen i smaken och man använder även karamellfärg för att få sin bourbon riktigt mörkbrun.

På Irland har man ovanligt få destillerier: blott 3 stycken, men de producerar en 25-30 olika sorter var. Dessutom destillerar man sin whiskey hela tre gånger, till skillnad från andra länder, där man nöjer sig med två. Generellt är whiskeyn här betydligt fruktigare och lättare än den från Storbritannien, men det finns undantag i form av Connemara, som är en rökig irländsk whiskey.

I Sverige bestämde sig 8 civilingenjörer i slutet av 90-talet för att försöka göra whisky i Sverige och det gick så bra så. Nu över tio år senare är framgången total och man satsar även på rökigare varianter. Vid sidan av Mackmyra har en ny producent startat upp (se: Spirit of Hven) och fler lär dyka upp inom kort.

Japansk whisky är en av de få som tål att jämföras med de skottska, rökiga jävlarna: Yoichi, t.ex. Ländernas natur påminner om varandra och Japan har kommit upp sig främst de senaste tio åren, trots att de producerat whisky sedan 1920-talet (!). Personligen är jag såld och ser fram emot att få testa många fler japanska varianter. Yamazaki är också god, men slår inte lika hårt och faller in under kategorin "bra, men inte Skottland".

Vad är det då som är så speciellt med just Skottland? Jo. Torven. Skottland producerar visserligen massor utav fruktiga, lättare sorter de också, men är främst känd för sina rökiga: huvuddelen från ön Islay (där jag var i somras: se här). Kornen (för i de rökigas fall handlar det om single malt-whisky) blöts, gror och torkas med torv och blir till s k malt. Och smakar jod, tjära och mineraler. Smaskens, inte sant?

Vad gäller provningarna så var det en del som inte testat på Mackmyra förut och tyckte det var väldigt intressant (även om, som jag nämnt förut, just Den Första Utgåvan inte alls är det bästa de har åstadkommit) och de flesta föll för Laphroaig. Även Yoichi och Greenore gick hem, lite beroende på tycke och smak - of course.

I övrigt vad gäller whisk(e)y så blev det The Glenlivets Nàdurra 16 years under påsken. Ingen Laga, men gott ändå. Har även lite ångest för att jag aldrig lyckades testa den nya franska (!) Armorik de Bretagne Single Malten som släpptes till Påsk och fått oväntat bra kritik. Nåväl. Man vet aldrig vad som händer...

Det beska i Amarone

2010-03-11T15:55:00.005+01:00

Nu så. Fredagen den 26e var jag på Amaroneprovning. Vi testade 5 olika, varav en visade sig vara en ripasso (dvs gjord på Amaronerester - de redan använda torkade druvorna), närmare bestämt min kära Monti Garbi. Mycket god (och prisvärd), men som sagt. Ingen Amarone.

För att få koll på budgetvarianterna (om man nu kan kalla en flaska för 175 spänn för budget...) var Capitel de'Roari först ut och trots sina 15 % (Amaroneviner är alkoholstarka och ligger mellan 14 och till och med så mycket som 17 %) var den både mildare och mindre sträv än de övriga. Ska man ändå dricka Amarone och ändå spendera runt 200 är det absolut värt att lägga på en 20 och köpa Alpha Zeta (ja, officiellt heter den kort och gott A Amarone) för 199:- istället. Den är eldigare och väldigt tydlig i sina olika drag (vanilj, körsbär, kaffe). Mums!

Den klassiska Tommasin för 269 är givetvis bättre; äldre, fatigare och den sticker ut. Bäst var nog ändå Zenato, för 379, och en alkoholhalt på 16,5. Sanslöst fyllig och alldels underbar.

Amarone (som är ett vin och inget distrikt eller druva) kommer från italienskans amaro, som betyder beska, men det givetvis finns där sötma också. Man torkar som sagt druvorna, i 100-120 dagar och sedan lagras vinet i 24-36 månader. Därefter rekommenderas absolut vidare, privat lagring.

Det är en krånglig process att torka druvor och många angrips av ädelröta. Därför förlorar man ofta en stor del av skörden; därav priset (samt ryktet, naturligtvis). Det görs i Valpolicella och druvorna är vanligtvis corvina veronese, rondinella och molinara (även osoleta är vanligt).

Det är inget förfestsvin, utan bör avnjutas lite i taget, gärna till lite robustare mat (vilt), samt hårdostar och eventuellt choklad och det tar lite tid att vänja sig vid den speciella och rejäla smaken.

Rioja och alldeles underbar öl

2010-02-22T15:29:00.005+01:00

Riojaprovningen gick hyfsat. Jag valde ut två crianzor, två reservor och två gran reservor, men vem som tyckte bäst om vad tycktes oerhört individuellt. Det finns två missförstånd vad gäller Rioja: att det är en typ av vin (till och med en druva) och att indelningarna jag nämnde ovan endast har att göra med kvalitet. För att reda ut detta: Rioja är ett område och indelningarna har främst att göra med lagring och är olika vinstilar. Vissa föredrar tydligare drag av ek, medan andra föredrar en fruktigare variant och därför uppskattar en crianza betydligt mer än en gran reserva.

Crianzor är kända för att vara de typer av vin från Rioja som är lättast att lära sig att tycka om. De lagras i två år, varav ett på fat. Reservor och gran reservor lagras i minst 3 respektive 5 år, varav minst 1 respektive 2 år på fat. De är betydligt mer nyanserade och utvecklade. Det finns en baskategori också, som kallas cosecha eller vino jóven (årgång/sort eller ungt vin), som vanligtvis inte lagras alls.

Området i sig delas upp i tre: Rioja Alavesa, Rioja Alta och Rioja Baja/Oriental. Tempranillo är den vanligaste druvan generellt, men främst i Alavesa, medan Garnacha odlas främst i Baja, där klimatet också är betydligt varmare pga att Atlantens svalare vindar inte når ända dit, som med de övriga. Namnet tempranillo kommer från spanska 'temprano', som betyder tidig och syftar på att druvan mognar tidigt och därmed också skördas tidigt.

Man gör även vita viner i Rioja (som vita El Coto, t.ex.), men de utgör endast en sjundedel och är uppenbarligen inte alls lika vanliga.

Whisk(e)yprovningen med teknologerna kommer att ske om lite drygt en vecka. De ska få testa 6 olika sorter från 6 olika länder and I can't wait.

I lördags blev jag bjuden på en alldeles fantastisk öl och hade nog en av de bästa ölupplevelserna i mitt liv. Det ni. Vi snackar Brooklyn-producerade Black Ops. Lagrad som champagne, dvs en andra gång på flaska, och innan dess på bourbonfat. En stout med oerhört små, fantastiska bubblor och tydliga drag av kaffe, choklad och, naturally, bourbon. Hur gott som helst. Dock 750 ml för 230 spänn (!) och dessvärre är den inte helt lätt att få tag på. Ska ni lyckas får ni skynda, skynda.

Halvtorra vita och nytt system

2010-02-04T21:57:00.004+01:00

Av någon underlig anledning har jag blivit kassare än kassast på att uppdatera här. Vilket fortfarande är underligt, eftersom det inte finns något annat på denna jord jag brinner mer för än just alkoholhaltiga drycker. Så sunt som det är sagt. Haha. Men nu så.

I tisdags förra veckan hade jag vinprovning med ett gäng brudar och vi drack både halvtorrt och torrt vitt vin, följt av mjukt och bärigt, fruktigt och smakrikt och kryddigt och mustigt rött. Inte en ideal kombo, egentligen, men nog så lärorik för damerna ändå. Och det som stack ut mest var faktiskt det vita, halvtorra. Allt enligt planen. Den har gått på 199, men är nu på rea (blott 159) och smakerna sticker ut som inget annat. Schloss Lieser Brauneberger Juffer Sonnenuhr, alltså. Och både den våta stenen och vingummina utmärker sig (jag skojar inte ens nu, även om jag älskar dessa bisarra smakbeskrivningar. Här stämmer det!). Annars blev det vanligare varianter, som ett vitt från Macon-Villages, Beaujolais Noveau, Peter Lehmann The Barossa Shiraz och Monti Garbi Ripasson.

Den 2a mars ska jag hålla i en whisk(e)yprovning för ytterligare en studentorganisation, som firar 10 år och därför vill ha sorter lagrade i just 10 år som tema. Alltid bra med något att gå på. Det ska verkligen bli hur kul som helst! Att lära (säkerligen) unga män om whisk(e)y som feminin brutta kan aldrig skada och gör säkert litervis med nytta för folks fördomar och generaliseringar i allmänhet. Så det så. Jag återkommer givetvis angående vilka sorter det blir.

Systembolaget har f ö gjort om det här med månadsnyheterna lite grann. De släpps inte varje månad, utan lite mer sällan, men stannar också kvar längre. Första omgången kom i måndags och blir kvar tills i april-maj. Det främsta temat är pinot noir (ack, ve, vad ska jag nu dricka!?) och tyska vitvinare, men det finns ett riktigt bra undantag i form av Chateauneuf du papen Bosquet des Papes för 245 spänn. Köp, köp säger jag bara. Den försvinner med all världens hastighet. Själv tänker jag se till att hugga en Dr Loosen-producerad halvtorr för 129, för de går också som smör. Gör det ni också. I highly recommend it.

Gott nytt vinår

2010-01-21T14:01:00.004+01:00

God (sen) fortsättning på er, kära vinnördar. Det har visst tagit ett bra tag för mig att ta mig för att uppdatera. Inte är det pga utebliven alkoholkonsumtion heller (fattas bara!), utan snarare ren och skär lathet. Do forgive me.

Våren tycks full av vinprovningsuppdrag, vilket glädjer mig, även om jag tyvärr precis fick tacka nej till ett av de mest spännande: en dagsaktivitet med vinkunskap menad att äga rum före kvällens bal en lördag i mars (därikring jag dessvärre fyller år och befinner mig på annan ort). Trist, men inte mycket att göra åt. Redan på tisdag är det i alla fall dags för den första och om bara ett par veckor ska jag hålla i en riojaprovning på jobbet. Good times!

André Clouets roséchampagne som jag drack på nyårsafton var både god och prisvärd (319) och rekommenderas varmt. Ett rödvin som har lyckats sticka ut på sistone är australiensiska Fox Creek Red Baron för 109. Visserligen shiraz från down under, men inte från Barossa, och den är riktigt, riktigt bra. Fruktig, full av björnbär och lakrits (fänkål) och väldigt min stil.

Pinot noiren blev underbar till annandagens (faktiskt) kalkonmiddag, min Lagavulin -91 var mycket uppskattad, glöggen är sedan länge uppdrucken och utkastad och några nya viner har tagit plats i mitt vinställ. Jag borde införskaffa några fler i helgen.

På återseende.

Christmas spirits

2009-12-22T23:31:00.004+01:00

Det utlovade champagneinlägget låter vänta på sig. Jag är inte riktigt inspirerad just nu (precis på upphällningen av dagen före dagen före dopparedan och fortfarande med ett återstående jobbpass mitt i julrushen på Systembolaget), men det kommer i mellandagarna. Lovar.

Jag hoppas att ni har lyckats få tag på något annat än Sofiero och Castillo de Gredos (som jag sett folk på fullaste allvar handla till julbordet idag). Jag skulle ju inte bli någon jobbig vinsnobb. Men jag är rädd för att det gick fort. Skit samma: vad ni än dricker så hoppas jag att ni njuter. Punkt.

Själv blir det en härlig blandning av favoritsnapsen (Läckö), öl (Schlösser Altiber, Ola Dubh och allmän julöl för mer seriösa tillfällen och Arboga 5,3 för mindre seriösa sådana), vin (pinot noir i form av Kings ridge till juldagens kalkon och Milton Park Cuvée framför brasan), portvin och inte minst whisky i alla möjliga varianter (och självklart min egen Lagavulin Destiller's Edition från 1991 - den är grym!).

God jul. Och låt er väl smaka.

A taste of ale at Christmas

2009-12-15T11:33:00.008+01:00

Från Guinness Storehouse i Dublin förra december

Ale, mina vänner. Testade vi för några fredagar sedan, men jag har inte haft tid att skriva om det förrän nu. Ale är alltså ett samlingsnamn på överjäst öl. Öl som räknas under ale jäser man under högre temperaturerer och de får därmed en mer komplex smak. När lagerölen kom slog den ut alen överallt utom i Storbritannien, men alen återkom i och med de senaste 20 årens växande intresse för öl i alla former.

Ale existerar i olika underkategorier, såsom Stout (där Guinness är Irish eller Dry och Imperial innebär en mer alkoholstark variant): en mörk öl (pga rostat, omältat korn som används i bryggprocessen) som inte är lika söt som den brittiska, och Porter: som är något sötare än Stout, men någon tydligt definierad skillnad finns faktiskt inte. Det intressanta med den är att den till skillnad från andra ölsorter kan funka att lagra.

Sedan finns det Trappistöl (som visserligen inte är en egen kategori, utan mer en typ av öl bryggt av trappistmunkar i Belgien och Nederländerna) som Chimay och brittiska Pale Ale, där man använder sig av ljus karamellmalt istället för mörk och ölen blir ljusare och sötare. Även Altbier (en slags tysk Pale Ale) och Brown Ale (klassiskt brunfärgad öl som varierar alltifrån lågalkoholhaltiga, milda till något kraftigare varianter som Newcastle).

Personligen är jag, whiskydrickare som man är, förtjust i mörk öl och Guinness är storfavoriten. Fast visst finns det en tendens att bli väldigt mättad om man dricker för mycket och ibland är det riktigt gott med något mer lättdrucket.

Först ut: Schlösser, en altbier som jag tyckte var riktigt bra. Besk, men också fyllig. Tror den skulle passa riktigt bra på julbordet, med tanke på kavrings- och knäckstuket. Mina kära kollega, som höll i provningen, hade även slängt in två luringar, varav den ena var Störtebeker, decembers alkoholfria nyhet. Den var riktigt okej, om än något blaskig. Men det blir ju lätt så utan alkohol. La Trappe Isid'or är en Trappistöl från Nederländerna som jag inte blev alltför till mig över. Fullt drickbar, men lite underligt med ristoner. Twisted Thistle smakade så otroligt mycket citrus att jag inte alls blev vidare intresserad och Slottskällans Red Ale stack inte heller ut.

Zeitgeist Black Lager var speciell, och, skulle det visa sig, ingen ale utan en mörk lager (en tung och rökig sådan). Rigor Mortis Abt från Kanada var betydligt mer alkoholstark än övriga (10,5 %), men trots den läckra etiketten tyckte jag inte att den var sådär himlans bra. Sedan var det dags för Ola Dubh Special 12 Reserve - en Imperial Porter lagrad på whiskyfat. Den var mycket riktigt både fatig, rökig och tung and I loved it. Som avslut: Bedarö Bitter. En svensk, bitter ale precis som britterna har sin pale ale. Den var bitter och den var besk. Och alldeles för mycket, dessutom. Mjae.

Det finns, som ni märker, en hel oupptäckt värld av öl därute och jag måste erkänna att jag är riktigt sugen...

Lyx i december

2009-12-03T16:49:00.011+01:00

Decembernyhetena bjuder dessvärre inte på så mycket spännande som de föregående månaderna, men visst finns det undantag. En Amarone från Allegrini, t.ex., och jag anar att den absolut kan vara värd sina 475 spänn. Eller sydafrikanska Leopard's Leap, en merlot för blott 77:-. Leter man efter något att långlagra och råkar ha lite slantar över hade jag gått på La Poja, även den från Allegrini, för 495.

Fast framför allt har jag hittat en julklapp till mig själv: australiensiska shirazen Hungerford Hill från storfavoriten Barossa Valley. 149 kronor - and I can't wait.

Bland de vita hittar vi chilenska Errazuriz-producerade Four Elements (innehållandes fyra druvsorter, naturligtvis - chardonnay, viognier, marsanne och roussanne) för 79, tyska QbA (riesling) från Wegeler (producenten) och Mosel för 99 och sydafrikanska (Stellenbosch) The Tin Mine White (sauvignon blanc, chardonnay, viognier) från Zevenwacht för 119. Den sistnämnda lär vara klockren.

Det har kommit ett amerikanskt, mousserande vin från Columbia Valley, på en chardonnay och pinot noir-mix, för 119 vid namn Domaine Ste Michelle som jag absolut vill prova på. Jag tror det kan vara något. För att inte tala om roséchampagne från André Clouet för 319:- Deras ordinarie champagne ligger på ovanligt billiga 259, men den är prisvärd så ni anar inte.

Öl? Amerikanska Fresh Hop, danska Midtfyns Double IPA, kanadensiska Rigor Mortis Abt eller amerikanska Stone Vertical Epics 09 09 09.

Igår höll jag den där mousserandeprovningen för teknologerna. Det gick bra och de verkade mycket nöjda, även om det lätt blir mycket att ta in sådär till en början. Nu har jag eventuellt ett och annat uppkommande gig i vår också, allt lite beroende på.

Drick glögg! Eller för all del mousserande vin på en vanlig sketen tisdag. Jag tror att meningen med livet är att lyxa till tillvaron när man minst tror att man faktiskt kan göra det.

Heaven on a Monday

2009-12-01T16:33:00.003+01:00

Igårkväll hamnade jag på en stängd restaurant någonstans i Stockholm - och det blev en kväll jag sent ska glömma.

Till förrätten, bestående av serranoskinka, oliver och bread sticks (kort sagt lite tapasstuk) dracks det en lite dyrare Cava i form av Bocchoris (med de tre traditionella druvorna: Xarel-lo, Macabeo och Parellada). Otroligt frisk och mycket krispig. Och finns faktiskt att beställa via Systembolagets beställningssortiment.

Till huvudrätten (rökt lax serverad på en äppel- och gurksallad med pepparrotskräm och färskpotatis till) blev det minsann Delamottes årgångschampagne (blanc de blancs) från 1999. Cava är minst sagt Cava, men champagne är champagne och den här var verkligen inte dum.

And for dessert: Chokladparfait med chili, röd grapefrukt och kanel. Till det Maury expression. And oh, yum.

Vidare smakades det på House Wine Red från Washington state; en cabernet sauvignon-merlot-syrah-mix från 2006 för strax över hundralappen som förvånade rejält, och Xavier chateauneuf du papen Cuvée Anonyme (2005) med grenache, mourvèdre och shiraz (grenache being the usual one). Den var bra jäkla trevlig. Trust me.

Lagrad rom blev det också - och en helt ny upplevelse. Som gammal bartender har jag tyvärr förknippat rom främst med blaskiga rom och cola-varianter, men det här var någonting helt annat. Och whiskybrud som man är...

All in all, it was heaven on a Monday.

A sparkling start

2009-11-20T12:22:00.003+01:00

Utan att meddela mig visade det sig att det istället för ölprovning var mousserande imorse och engagerad i ämnnet som jag är var jag givetvis tvungen att springa dit. Dessutom är det aldrig fel att börja dagen med att dricka bubbel. Och jag har fått bekräftat sådant som jag redan anade: som att Prosecco la Robínía (med gul etikett) smakar skit. Please forgive my bluntness, men tutti frutti (det luktade lite päroncider och banan...) är knappast min grej.

Först ut var Rotari rosé. God, prisvärd och omnämnd hundra gånger om på den här bloggen. Sedan kom champagnen och det franska mousserande vinet (vilket var ganska lättgissat. Faktiskt) i form av Raoul Collet Carte Noire Brut och Dopf. Det är ju en av de absolut billigaste champagnerna vi har (ska jag vara ärlig visste jag inte ens att vi hade så pass billiga - jag trodde de billigaste låg på åtminstone 250, men här endast 199) och smakade lite därefter. Jag tycker man kan hitta bättre franska mousserande än Dopf också. Geisweiler Monopole, till exempel.

Till och med efter proseccon smakade argentinska Fuzion nästan ingenting och det jag uppfattade tycktes vara smått bränd plast. Till min förvåning klarade sig René Barbier-cavan riktigt hyfsat i jämförelse. För blott 70 spänn är den helt okej.

Det hela avslutades med ytterligare något av ett bottennapp, nämligen Donelliproducerade Lambrusco dell'Emilia Bianco. Lambrusco är egentligen ett vitt vin, men klassificeras ändå som 'spritsigt', alltså lätt mousserande. Och det smakar därefter, kan tilläggas. Luktar skumbanan och kola och smakar mesig päroncider och banan. Usch!

Nu ska jag återgå till att skriva om bubblorna, för att sedan smita iväg och sälja dem till allmänheten. Passa på att testa julölen i god tid, föresten. Som ett tips så här före hela galenskapen drar igång.

Sött- och starkt-provning

2009-11-19T13:00:00.006+01:00

Jag har ju glömt att skriva om den senaste jobbprovningen vi hade för några veckor sedan. Den frukosten var inte fel, kan jag säga (även om vi naturligtvis spottar då vi ska jobba direkt efteråt). Tillbehör i form av italienska mandelskorpor, grönmögelost, brieost och mörk choklad och drycker i en blandad kompott av söta vita, portvin och sherry.

Först ut var Muscadel Red från Sydafrikanska, välkända producenten KWV. Sött, till deserter, men det är faktiskt hyfsat gott i sig också. Funkade bra till brieosten.

Sedan följde italienska Sommavite från Toscana. Yum yum till mandelskorporna indeed, fast faktiskt inte bäst.

Portvin gör sig ju, som kanske bekant för en del, fantastiskt till grönmögelost och oavsett om det är ett gott portvin i sig så får det ett rejält uppsving. Som i det här fallet med Graham's Late Bottled Vintage från 2003. Det var inte jättegott i sig, men med osten blev det riktigt smaskigt. Själv föredrar jag (och rekommenderar skarpt!) Allesverloren-producerade Fine Old Vintage för 139:- Så sanslöst prisvärd och hur gott som helst. Testa ett glas med pestodränkt pasta, till exempel.

Sedan drack vi en Tokaji, närmare bestämt Aszú 6 Puttonyos Château Dereszla. Alltså ett sött, vitt vin från Ungern. Tokajier är speciella på det sätt att de benämns med siffror (från 3 till 6) beroende på hur söta de är. Ju sötare desto dyrare, dessutom. Precis som hos druvorna i Sauternes i Bordeaux drabbades ägorna av Botrytis cinerea (ädelröta), som i de här fallen faktiskt bara gör gott. Det är det som bidrar till den speciella sötman.

Tre druvor odlas i området: Furmint (60 %), Hárslevelü (35 %) och Ottonel Muskotály (5 %), den gula muskatdruvan som är mer känd under namnet Muscat Ottonel (eller Lunel). Vi drack alltså en 6a och nog märktes det. Fantastisk ihop med skorporna och brieosten och även jättegod i sig.

Slutligen serverades en sherry: Real Tesoro Cream. Jag gillar sherry, men det är inget jag masskonsumerar direkt. Den här är god. Funkar dessutom bra med den mörka, bittra chokladen.

Trots att jag inte jobbar heldag imorn (för en gångs skull på en fredag!) så funderar jag starkt på att springa på ölprovningen i alla fall. I'll let you know if I do.

Julöl och novembernytt

2009-11-10T15:54:00.013+01:00

Barossa Valley. And why I love red wine.

De röda vinerna haglar, tycks det, och det finns mycket läckert att slänga sig över (quite literally) för att inte gå miste om något. Så låt oss börja genast. Med franska Crozes-Hermitage 2007 från Alain Graillot. 188 kronor och tydligen väl värt pengarna. Crozes-Hermitage ligger i norra Rhônedalen och där är endast Syrah som röd druva tillåten. Så här snackar vi 100 % syrah och riktigt bra skit.

Själv gick jag och köpte en lite billigare (nåväl: 89:-) italienare (!) i form av Rosso della Rocca från Toscana. Tror det kan vara något, serrni. Producenten av favoriten Monti Garbi Ripasso, Tenuta Sant' Antonio, har släppt La Bandina för 199 och jag är riktigt nyfiken. Inte köpt ännu, men det kommer. Var så säker. Funderar även på Kaliforniska Crane Lake Malbec, men är osäker pga priset (endast 69!). Dock låter det som ett riktigt Matilda-vin, med både björnbär och lakrits. Ska kolla upp det först, tror jag.

Är ni sugna på sydafrikansk cabernet sauvignon så skulle jag satsa på Webersburg från Stellenbosch. 149:- och sådana smakbeskrivningar att det riktigt vattnas i munnen. Den försvinner minsann från hyllorna, let me tell you. Annars överväger jag chilenska Coyam; en riktig druvmix (som min Trio-favorit) (syrah, merlot, carmenére, cab sauv, mourvedre och malbec - see, I wasn't kidding) för 150 och Chile är bra på druvmixer.

Något jag redan har testat och som jag pratar vitt och brett om med kärlek är australiensiska Milton Park Cuvée från en av mina favoritregioner; Barossa Valley (tänk Peter Lehmann). För blott 89 spänn får man ett jättebra vin; en mix av cab sauv, merlot och shiraz, som fullständigt ångar av mörka, syltiga bär, med precis lagom dos av choklad och vanilj för att få det att flyta ner i halsen som sammet. Det här är varför jag älskar rödvin.

Om det är någon som vill ha vitvinstips så tror jag på Sydafrikanska Neil Ellis Sauvignon Blanc för 149:-. Tror den kan påminna om underbara De Grendel från februaris nyhetssläpp tidigare i år (den ligger i beställningssortimentet nu och går utmärkt att beställa). Eller varför inte en Chardonnay i form av Nya Zeeländska Southern Ocean för 89:-. Vi har dessutom fått in två nya Pol Roger-varianter: en Brut Vintage och en blanc de blancs (1999 vs 2000) för 448 resp 539.

Julölen (och övriga juldrycker) släpps den 16:e november och traditionell som man är misstänker jag att jag kommer att köra på de gamla vanliga; Falcons Julmumma, Samuel Adams Winter Lager, Midvinternattens Mörker och Mysingen. Gärna Nils Oscars Kalasjulöl också. Tänker däremot testa en ny variant i form av norska Underlig Jul för hela 46 spänn (0,5 l). Det låter som något för mig.

Förutom julölen så kom Fuller's Vintage Ale för 59:- nu i november och den rekommenderas absolut.

Under denna helvetiska månad är det i alla fall tur att det finns gott om goda drycker. Ut och investera mera! I know I am.

Den stundande glöggen

2009-11-10T15:31:00.005+01:00

Dufvenkrooks Vinglögg är bättre än Originalet. Riktigt god, faktiskt. Och så sparar man en tia.

Norska vitvinsglöggen Herrgårdsglögg var lite svår i början (ljus glögg mixat med surt, vitt vin...), men tog sig och jag tycker att den är ett riktigt trevligt undantag. Speciellt för endast 59 spänn.

Dufvenkrooks Xmas Delight utmanar min gamla italienska Lucia-favorit, då även den kommer med chokladsmak. Jag älskar båda två, men faller återigen hårdast för Lucia. Samma pris - testa båda två, säger jag.

Dufvenkrooks presenterar även två lite udda varianter; Amore Vanilj och Amore Hjortron. Då jag älskar hjortron, men inte är så förtjust i vaniljsmaksatta saker förutspådde jag att jag skulle ogilla den första och föredra den sista, men ack så fel man kan ha. Så mycket vanilj smakade nämligen inte den första, utan var ganska god, allt medan Hjortron-varianten var fullständigt vidrig - sötsliskig och tuttifruttiaktig. Yuk! Undvik!

Slutligen kommer deras Prestige (starkvinsglögg), som jag tycker smakar för mkt russin och torkad frukt och deras Special (spetsad med whisky) och den är, givetvis, riktigt god.

Blossa lanserar de gamla vanliga samt Trestjärnig, spetsad med Cognac (lite för spritig för mig, uppvuxen på saftglögg, som man är) och med Rom (samma sak där, men hellre Cognac än Rom, helt klart).

Jag kommer att investera i Lucia, Dufvenkrooks whiskySpecial och vinglögg det här året. För att inte tala om skumtomtar... Enjoy!

Pinot noir-provning

2009-10-25T15:14:00.007+01:00

I fredags hade vi provning med den svårodlade, kinkiga druvan Pinot noir. Och efter att ha sett filmen Sideways första gången måste jag säga att man blir ganska sugen. Själv kommer jag dock ofta fram till att den här druvan inte riktigt är min grej. Men som sagt. Man ska aldrig säga aldrig. Testa allt - döm sedan. Med undantag för tyskt billigt skitvin på box. Ha.

Först ut var La Vignée från Bourgogne som jag har gissat rätt på tidigare. Så även denna gång. Ung, lätt och något blaskig. Okej, men inte så mycket mer än så. Var är resten är vinet, liksom? Chilenska Errázuriz Estate kom näst. Och den var helt enkelt inte bra. Passar till... bränd knäck? Nej, knappast my cup of tea.

Tredje vinet lättade upp det hela och jag hade rätt igen: Nya Zeeländska Saint Clair, som jag drack förra hösten och var lite besviken på. Just eftersom jag nyligen sett Sideways och trodde Pinot noir skulle vara helt fantastiskt. Det kan det vara också, men enligt mig måste man gå upp betydligt i pris för att kunna ha sådana förväntningar. Jag tyckte i alla fall mycket bättre om Saint Clair den här gången. För det priset är det gott, rätt och slätt. Men ingenting jag väljer före en bra shiraz.

Fjärde vinet ut var Kings Ridge, som jag inte testat tidigare. En oktobernyhet från Oregon, för hela 149. God, men inte så pass prisvärd. Om man faktiskt inte gillar Pinot noir, vill säga.

Sist och dyrast: Volnay 1er Cru en Caillerets. Från La France, naturligtvis. För nästan precis fyrahundra kronor får man en riktigt trevlig variant. Men är det värt det? Mjae. Det vet i sjutton om jag tycker.

Det är intressant att samma druva bjuder på så många olika smakupplevelser. Och jag letar vidare efter den ultimata Pinot noiren - supposed to blow my mind.

Snabb uppdatering

2009-10-12T17:23:00.004+02:00

Vinprovningen gick bra. Folk tyckte i allmänhet om alla möjliga kombinationer, som anat, då skaldjur går ihop med mycket och allas smaker är olika. Själv gillade jag ölen ihop med pilgrimsmussla och aioli. Mumma! Cavan vad till min stora glädje riktigt god och jag insisterar nästan på att ni köper den (nu ni...). Künstler var smaskigt, men slår inte Dr Loosen. Sancerren var mycket bra i sig, men passade kanske inte lika ypperligt som övriga till själva tillbehören. Det får bli min slutsats.

I övrigt har jag druckit Dry Martini, Wild Orchid (riktigt nice för det priset, som sagt, men något vattnig. Fast det kanske var för att jag hällde i mig den som om det vore vatten? Det är svårt med vita viner om man är rödvinskonsument über alles...) och testat nya Baileysen med kaffesmak. MUMS!

Skaldjursprovning

2009-10-08T11:38:00.004+02:00

Imorn blir det till att hålla skaldjursprovning för personalen på jobbet. Vi ska äta pilgrimsmusslor, jätteräkor och alldeles vanliga musslor, med bl.a. aioli som tillbehör.

Till detta: ett halvtorrt vitt, i form av tyska Künstler Riesling Kabinett för 99:-, ett torrt vitt (franskt, givetvis, om man inte visste det) Sancerre-vin (Domaine de la Villaudière) från oktobers nyhetssläpp för 129:-, den lite dyrare Raventós-Cavan (L'Hereu de Raventós i Blanc Reserva Brut) från samma släpp för 99:- och slutligen en veteöl med viss betska i och med belgiska Hoegaarden Witbier.

Vad gäller skaldjur så har i princip allting att göra med hur man väljer att tillaga dem. Vanliga enkla räkor eller vad som helst som man äter rått och rätt och slätt behöver balanseras med ett inte alltför smakrikt vin (då tar vinet över smaken). Med lite citron eller crème fraiche till funkar ett halvtorrt bra: syran vägs upp av sötman. Vi snackar alltså inte chardonnay, direkt. Men. Om man exempelvis gratinerar skaldjuren och använder en hel del kryddor så är det en helt annan femma. Då passar ett lite tyngre, torrare vin. Eller en öl.

Vad gäller blåmusslor så är de ganska smakrika i sig och ett friskt och fruktigt vin är att föredra (som Sancerren), om man nu inte väljer att gratinera dem, för då kan man även gå på ett fylligt och smakrikt. Man kan även dricka öl till och ska då gärna koka musslorna i öl. Vin med vin. Öl med öl. Capisce? Hummer i sig är lätt söt i smaken, men efter kokning blir den betydligt saltare. Champagne är ju en klassisk kombination där, men även ett fatat vin funkar vid gratinering eller till och med ett lättare vitt (druvigt och blommigt) om man äter den au naturelle.

Tillagar man skaldjur (exempelvis räkor) med chili funkar en veteöl med liten beska kalasbra. Annars halvtorrt, såklart. Vad gäller aioli så är det en fet sås. Vad gör fett med vin? Ett vin med hög syra kan bryta igenom fetthalten (som rieslingen i det här fallet) och gör att maten upplevs som mindre fet och vinet som friskare. Generellt gäller regeln att ju fetare (tyngre) mat desto kraftigare vin, men aioli i kombination med skaldjur är ett undantag. Det blir visserligen fetare, men inte så pass tungt att man behöver tänka i termer av kraftiga viner. Jag har testat aioli med både halvtorra, lättare viner med sötma och torrare, tyngre viner och tycker det är gott med båda två.

Det ska bli intressant att se vad som går hem imorn. I'll let you know.

Nytt i vinstället

2009-10-02T08:07:00.003+02:00

1:a oktober igår och i och med det både modulskifte (ett i april och ett i oktober: vi gör om i systemet, sänker och höjer priser, inför nya regler och förändrar sortimentet), nyhetssläpp och Blossa 09-släpp (i år med clementinsmak, men det smakar bara glögg. Som vanligt). Det var en riktigt rolig dag att jobba. Förvirring bland stammisarna (som har sådan koll på exakt vad 'deras' varor kostar), slagsmål om de mest omskrivna, nya vinerna och full rulle hela tiden.

Själv är jag nöjd och glad, som den här gången lyckades lägga vantarna på en Mâcon-villages chardonnay (Kronstams goda omdöme till trots - de försvinner som smör i solen, såklart). Dessutom blev det Raventós-cavan och Wild Rock. Även McManis (som vi drack på provningen), argentinska Las Moras-shirazen och vita Orchid (som även den har fått jättebra kritik för prisnivån på 59). Vad ska man ta och smaka först, måntro?

Det kan tänkas att det blir till att investera i franska Château Reysson senare under hösten också. 169 kronor och kan drickas både nu och lagras (jag skulle satsa på det senare, då tunga höstgrytor inte riktigt är min grej. Läs: jag kan inte laga dem själv, men äta går bra. Haha). Från det ärofyllda Haut-Médoc-distriktet och årgång 2005. Läckert.

Ut och botanisera i nyhetshyllorna med er nu! "Because you're worth it!"

Oktober och mera Chablis

2009-09-29T16:31:00.008+02:00

Oktober är på väg och så även nyheterna på Systembolaget. I fredags testade vi fyra av dem; två vita och två röda.

Först ut var australiensiska sauvignon blanc:en Kim Crawford för 129 spänn. Väldigt druvtypisk (krusbär/sblad!) och riktigt god. Sedan följde amerikanska Farmer's Reserve för 94:-. En fyllig, tung och rejäl chardonnay som var helt okej. Vidare portugisiska Quartetto, med främst portugisiska druvor och lite syrah, för 57. Den smakade billig italienare och var ingen vidare. Slutligen amerikanska McManis med petite sirah (en korsning med syrah) för 99:- som var riktigt bra och rekommenderas absolut.

Italienaren Terredora för 89:- är jag något nyfiken på, likaså australiensiska Tamburlaine för 85:- (shiraz + cabernet sauvignon). Riktigt sugen, dessutom, på Wild Rock med merlot och malbec (intressant druvkombo!) från samma land (99:-) och amerikanska Windsor nu med zinfandel. Har testat andra varianter från dem tidigare och angående zinfandel så verkar ränderna aldrig gå ur. Hehe.

Dessutom kommer det en chardonnay från Mâcon-Villages (Bourgogne) för 73:- och den senaste sålde ju slut på tre sekunder. Och äntligen en något exclusivare cava! L'Hereu de Raventós i Blanc (en brut reserva) från Joseph María Raventós för 99 spänn. Jag ska minst sagt testa. Jobbar för fullt med min everlasting c-uppsats och är mer insnöad på champagne, cava och övriga mousserande viner än någonsin tidigare. Systembolaget behöver absolut ta sig i kragen och köpa in fler kvalitetscavor - det är då ett som är säkert.

För att inte tala om att det lanseras en bärlikör med grapefruktsmak, Baileys med kaffesmak (yum!), öl i plastflaskor, Slottskällans Red Ale, lagrad tequila, ett samlingspaket från Bowmore - och sist, och säkerligen allra värst, en tysk, halvtorr vitvinsbox för blotta 149, som kan ha potential att slå Castillo de Gredos i absolut brist på någon som helst kvalitet. "Inslag av ananaspastill och apelsin", mina vänner. Kan det bli värre? Jadå. Boxen heter Tre Apor och de tre aporna har namn. Anders, Göran och Ove. Jösses och hjälp. Nej. Ingenting jag planerar att testa själv (usch!). Men tro mig. Den kommer att sälja som smör...

Ikväll har jag varit på ytterligare en Chablisprovning; för kundkretsen den här gången. Olyckligtvis var det precis samma viner som sist och mina åsikter är ungefär samma, fast jag blev faktiskt mer förtjust i grand crun den här gången. I kombination med aioli är den himmelsk (as it should be för nära 400 spänn...).

Vi kan i alla fall konstatera att det är en förvånansvärt stor skillnad på fyra viner gjorda på samma druva från samma region. Det är Kimmerridge vs Portland som gör det; sandblandade lerjordar, innehållande fossila ostron som bidrar med den markanta mineraltonen. Hepp!

And that's how it's done

2009-09-16T13:43:00.005+02:00

Kundprovningen igårkväll. Gick strålande. Ja, för mig alltså. Haha. Inte lika svårt kanske när man fick reda på vilka fem druvor som var representerade.

Pinot noiren tog jag bara på färgen, i relation till övriga alltså, men lyckades även gissa mig till att den kom från Bourgogne och mycket riktigt. På grund av att den var bärig, men inte syltigt bärig och alltså från ett kallare klimat, men också för att många pinot noirer kommer från just Bourgogne såklart. La Vignée, var det minsann. 109 kronor. Helt okej för det priset, men inte riktigt min grej. Too light.

Vidare följde en Zinfandel och med tanke på 2008s överkonsumtion gissade jag till och med rätt flaska: Cline. 89 kronor och sanslöst tydlig doft av lakrits. En av de bättre vi har för det priset och rekommenderas absolut.

Riojan kom näst. Och med tanke på hur särskiljd den var från övriga var det inte heller några problem. Dessutom en lite dyrare sådan, med tanke på att jag tyckte den var riktigt god. Ibland måste man förlita sig på sin snobbiga smak, minsann. Tss. Baron de Ley var det (reservan). Med tanke på färgen förstod man också att det måste vara kvällens äldsta årgång (=2004). Den ligger på 103 och är riktigt prisvärd, tycker jag. Den och Rioja Bordón är några av mina riojafavoriter.

Som nummer fyra hade vi en australiensisk shiraz. Den tog jag också. Druvan, alltså, men att gissa på Australien kan man inte ta så mycket cred för: det är vanligt. Dessutom kändes den syltig (varmare klimat = druvigheten känns syltigare, då bären mognar fortare och mer på djupet). Det visade sig vara Penfold's Thomas Hyland. Jag gissade på något äldre än de senaste årgångarna och mycket riktigt: 2006. Däremot trodde jag nog att det skulle vara något dyrare än det var, men icke: 109 kronor. Verkligen prisvärt. Köp!

Slutligen hade de slängt in fredagens Château de Seguin och med det tanke på just fredagen kändes den bekant. Cabernet sauvignon var druvan som kvarstod och med tanke på färgen, kartigheten och strävheten vågade jag mig på att gissa på Bordeaux. Ett yngre sådant och jadå (anno 2007).

Jag har uppenbarligen kommit en bra bit på väg vad gäller att prova röda viner. Stolt som en tupp och hur övertygad som helst om att det här definitivt är min grej.

Bordeaux, Bordeaux

2009-09-14T15:35:00.003+02:00

Jodå. Vi hade pop quiz i fredags. Provning först, test efteråt. Av 21 möjliga poäng hade jag 17 och landade på fjärde plats. Not too shabby.

Vad drack vi då? Jo. Först ut: Château de Seguin. 89 kronor och inte speciellt stor i doften. Sträv. Ung. Det märks att Bordeauxviner gör sig bäst som äldre. Helt okej för det priset. Vidare följde Château Hourtin-Ducasse som låg på 119. Från Haut-Médoc-distriktet och faktiskt vare sig lika fyllig eller sträv som den första. Nästa flaska kom från Pauillac och hette då givetvis La Rose Pauillac. 175 kronor senare och både strävheten och fylligheten har åter hoppat upp ett snäpp. Inte så stor i doften, dock. Slutligen Château Plince (fr 2003) för 345 från det prestigeartade Pomerol.

Det märktes att de två senare är äldre och har hunnit mogna mer. Bordeauxviner är ju kända just för sin perfektion på ålderns höst, så det gäller att ha tålamodet och ekonomin att spara och lagra. Själv tyckte jag bäst om rosen från Pauillac.

I lördags hade vi en liten och försenad kräftskiva, med snaps i form av Läckö (fantastisk till kräftor!) och öl i form av augustinyheten Augustimånens Premium och Grebbestads lager. Både läckert och gott och highly recommended, om än något sent.

Imornkväll är det höstens första kundprovning för hösten, som jag självklart planerar att sitta med på. 'Lär dig prova röda viner', alltså. Alltid lär man sig något...

Röda september

2009-09-08T15:44:00.006+02:00

Den vackraste och torraste av höstmånaderna är här. Jag älskar september. Med den kommer övergången från rosévin tillbaka till rödvin och jag inser att jag borde börja uppdatera mig.

Augustinyheten och Sydafrikanen Spier rekommenderas varmt. För blotta 79 kronor får man ett riktigt bra vin; shirazbaserat med en tydlig smak av lakrits. Lovely.

Italienska Langhe Nebbiolo Fontanafredda för 99:- var inte riktigt min stil. Det kan mycket väl ha varit för att jag drack den rätt upp och ner och tillsammans med rätt mat skulle den säkert visa framfötterna på ett helt annat sätt. Lädret var lite påtagligt och gjorde att den kanske inte kändes hur klassiskt italiensk som helst.

Australiensiska Opal Springs är oerhört prisvärt (75 spänn) och riktigt, riktigt god. Konstig druvkombination (shiraz + cabernet sauvignon + tempranillo), tänkte jag först, men ack, motbevisad. Tänker absolut köpa fler gånger! Testa ni också.

Sydafrikanska Allesverloren Tinta Barocca var spännande. Det märks att det är den sydafrikanska portvinsdruvan det handlar om (för man gör främst portvin av den, nämligen) och det är riktigt smaskigt! 109 kronor och jag är inte ett dugg besviken, men kanske inte heller i absolut extas.

Förra fredagen hade vi 'mat och dryck i kombination'-s-provning. Två vita: ett torrt (österrikiska Leth Veltliner för 72:-) och ett halvtorrt (tyska Stürz för 84:-) och två röda: ett fruktigt och smakrikt (italienska Primitivo di Manduria för 79:-) och ett kryddigt och mustigt (sydafrikanska Constantia Saddle för 129:-); tillsammans med olika former av de fyra bassmakerna - surt, salt, beskt, sött och umami. För vår del blev det citron, flingsalt, citronskal, maränger och aromatkrydda.

Som alltid funkar ett bra halvtorrt till absolut flest varianter, medan det är betydligt svårare med de röda. Stürz är dessutom riktigt bra i sig. Leth är helt okej. Jag tyckte Manduria var ganska trevlig och hade nog inte gissat på Italien; fördomar som man har. Constantia kändes mer som spansk rioja och var påtagligt kraftig. Druvkombinationen överraskade (merlot-cabernet!) sannerligen, då det inte alls kändes så. För 129 spänn är den inte prisvärd. Åtminstone inte för mig.

På fredag blir det Bordeauxprovning med tillhörande quiz. Långt ifrån det lättaste av områden, but I look forward to it. And I'll let you know.

Så småningom ska jag ut och investera i nya höstviner. Ni lär bli varse om resultatet.

Whisky, Chablis och den stundande hösten

2009-08-21T13:05:00.012+02:00

Destilleringsmaskin (som expo) hos Auchentoshan

Auchentoshanvarianter

Fina Laphroaig

Chablisodling

Redan långt in i augusti och flera veckor sedan jag vinbloggade sist. Ber härmed ödmjukast om ursäkt och börjar om på nytt.

Den senaste månaden har bjudit på x antal tillfällen av vinkonsumtion. För att inte tala om whiskydrickande i och med Skottlandsresan. Låt se om jag kommer ihåg åtminstone en del av dem.

Jag fick äntligen tillfälle att testa sommarens nya, chilenska rosébox, Casas Patronales, boendes i Stockholm i slutet av juli. Riktigt trevlig, precis som väntat, i och med generellt positiva omdömen. Och tveklöst bästa roséboxen på bolaget just nu (Rosé d'Anjou för er som föredrar lite mer sötma), både till mat och balkong. Drack f ö en ovanligt god Dry Martini under Stockholmsveckan, på en liten bar på söder. Fortfarande favoriten and still going strong.

Så i början av augusti bar det av till den sexigaste delen av Storbritannien. Ja, med tanke på accenten, alltså. Skottska går sannerligen inte av för hackor... Vi började med Auchentoshan, där min kära mor och far blev lite sugna på en årgång från födelseåret 1957, men avböjde i slutändan med tanke på priset (ett sisådär femsiffrigt belopp way över 20 000). Det är ingen favorit hos mig, men väl hos min far, som köpte några flaskor.

Vidare ut till islay - and the best kinds. Med start hos Laphroaig, där vi alla signade upp oss som delägare i landområdet och fick en miniflaska och ett diplom som tack för besväret. Me loves Laphroaig! Det visade sig att avstånden på islay inte alls var speciellt stora, så vi tog en sväng förbi både min personliga favorit, Lagavulin, och övrigas, Ardbeg. Det slutade med att jag inhandlade en Destiller's Edition från 1991 på Laga. Och jodå, jag har redan smakat. Absolutely delish - and very pleased. Det något höga priset var tveklöst värt det.

Bowmore hann vi med också, uppe på öns nordvästra halva, men den imponerade inte särskilt nämnvärt. Laphroaig och Lagavulin, alltså. Ardbeg slinker ner den också, för all del. Framför allt var det både lärorikt och intressant att gå på tours och både se och dofta på hela whiskyprocessen (varning för kolsyrechock om du råkar sticka ner näsan för långt i de enorma tunnorna då man precis tillsatt all jäst). Och jag besöker gärna ytterligare distillerier i framtiden.

Idag är det fredag och jag startade morgonen med att springa på personalens privata chablisprovning. Chablis är ett område i Bourgogne och ingen druva, som många ofta tror. Däremot använder man uteslutande chardonnay och delar upp dem i fyra olika kategorier, allt beroende på hur exklusiv jordmånen är där vingården är belägen, samt hur det ser ut med solexponeringen. Alltså: Petite Chablis, Chablis, Premier Cru och Grand Cru. I stigande kvalitet. Petite Chablis har alltså ansedd 'sämst' jordmån och solexponering och Grand Cru den allra bästa. Priset varierar därefter.

Imorse testade vi fyra stycken - en av varje. Petit Chablis, kort och gott, Chablis Saint Martin, Chablis Premier Cru Beauroy och Chablis Grand Cru Les Clos. Men inte i den ordningen; allt för att försvåra det hela. Den renrakade chablisen kom först, vilket kanske märktes när man väl hittat oljigheten i de dyrare premier och grand. Petiten slängdes in däremellan. Dyrgripen Les Clos går på hela 369 kronor - och då är ju frågan om det faktiskt inte är roligare att spendera pengarna på champagne istället. Däremot är det absolut värt att köpa sig en Premier Cru istället för en ren chablis, när prisskillnaden ändå bara är en tjugofem spänn (145 vs 169) och kvalitetsskillnaden märkbar. Petit Chablis för 109:- har jag skrivit om tidigare och tycker riktigt bra om. Utmärkt budgetalternativ!

Nu så. En ny höst står framför oss. Massor med nya provningar på Systembolaget; både för kunder och privat för oss i personalen. Kom in och fråga i din närmsta dryckesprovningsbutik (Svava i Uppsala, t.ex. De största och mest centrala generellt i andra städer)! Själv planerar jag att fortsätta frilansa, då jag verkligen tycker att det är hur kul som helst. Och vad jag vet har jag redan uppdrag inplanerade. Sedan ska det researchas vindiplomsutbildningar (Grythyttan, bl.a.) och på fritiden ska jag fortsätta att insupa så mycket nördig fakta som jag bara kan. Med start omgående, då det är pop quiz på Bordeaux-området den 11 september...

Nu ska jag gå och jobba i min kära citybutik. Vin, folk och socialisering - det absolut bästa jag vet.

Yum i juli

2009-07-16T18:32:00.007+02:00

Glad sommar, mina vänner. Jag har precis spenderat en vecka uppe i stugan i Hälsingland. Med ett sådant besök följer en lite mer omfattande alkoholkonsumtion än vanligt och det har druckits som följer.

Vitt vin i form av Gräsö (tysk torr riesling för 66 kronor som är helt okej) och min kära Dr L (halvtorr, grym, för 79). Rosé i form av Uvanis och Puychéric. Rött i form av italienska ripasson I Castei (riktigt god!) för 119 och chilenska Mayu för 99. Lite Basilisk slank visst ner också. Öl i form av Carlsberg (Export och Gold) och drinkar i form av Frozen Margaritas (yum!) och Strawberry Daiquiris.

Innan det bar av till landet höll jag i en halvtorr vitvinsprovning på jobbet. Vi testade fyra stycken små godingar: två tyskar, en italienare och en australiensare. Med hutlösa fördomar jämtemot halvtorrt vitt vin (som många delar) fick jag rejält på nosen. Visst finns det för söta, för tråkiga och rentutav för ointressanta halvtorra viner, men när man väl hittar undantagen! Fantastiskt! Tyska Dr Loosen, t.ex., släkt med Dr L, är helt outstanding. Frisk, fräsch och krispig. 109 spänn - and you will thank me! Tyska Mineralstein går inte av för hackor den heller och är lite billigare med sina 79.

Italienska Orvieto Amabile (amabile som betyder just 'halvsöt') kan jag däremot inte rekomendera. Det är sådant där tråkigt halvtorrt vin som jag pratade om. Ointressant också. Ser ut och påminner mer om vatten än om vin. Australiensiska De Bortoli är en mix av riesling och gewürtzraminer (den spännande, kryddiga vitvinsdruvan, med smakbeskrivningar som litchi, rosor, ingefära och kanel!) och ganska okej för sina 69 kronor. Funkar bäst till lite starkare asiatisk mat, tror jag.

Vi åt räkor och citron till. Ju mer tillagade skaldjuren är, desto tyngre vin. Endast räkor rätt och slätt funkar utmärkt med just halvtorra, men ju tyngre maten görs, desto kraftigare vitt vin. Capice? Vin till mat med syra (i vårt fall i form av citronen) måste dessutom ha en hög syrehalt för att inte smaka avslaget.

Jag kom över hela tre vinböcker på en fenomenal bokrea: Vin. Helt enkelt. Skriven av Jamie Olivers sommelièr Matt Skinner. Väldigt omfattande och samtidigt ganska enkel. Och två småvarianter om mat och vin i kombination samt om vinprovningar. Perfekt! Jag har redan plöjt igenom allihopa och lärt mig hur mycket som helst!

I fredags på jobbet hade vi en rödvinsprovning med grillviner från Nya världen. Alltså i kombination med bearnaise- och barbequesås. Smarrigt värre. Det testades: Argentinska Alamos i form av Malbec-druvan. Chilenska Mayu innehållandes syrah. Sydafrikanska Kleine Zalze med cabernet sauvignon-merlot-kombo. Sydafrikanska Stellenzicht-pinotagen. Och slutligen Australiensiska Penfold's Bin 28 (shiraz).

Alla är rejäla, tunga och ovanligt sträva rackare. En del bättre än andra. Jag blev inte överdrivet superförtjust i någon av dem, men det kan ha med att göra att man inte är speciellt sugen på rödvin kl. 09 en fredagmorgon. Alamos och Penfold's gick hem hos alla. I synnerhet Alamos kan ju sägas vara ett prisvärt alternativ. Jag har ju lovprisat Stellenzicht-pinotagen tidigare, men den föll inte i lika god jord den här gången. Zalze var inte min grej. Bin 28 är väldigt god, men för det priset (159) finns det bättre och billigare.

Idag är det söndag. Jag är ledig imorn och den mulna dagen till ära ska jag lära en tämligen ung väninna att dricka alla sorters varianter. Cava, övrigt mousserande, Dry Martini, lite sangria och så vankas det underbara Dr Loosen. In i dimman... Och inte glömma vattnet!

Med bubblor och sommar i kombination...

Midsommarnjutning

2009-06-25T09:03:00.004+02:00

Storhelgen inleddes med Pappas (och min farbrors) äntligen uthämtade och egna Mackmyrawhisky - The Jonsson Brothers. Trots att jag vanligtvis inte tycker vidare värst om Mackmyra så var den här riktigt god. Och jag har, till min stora glädje, blivit lovad en helt egen flaska av exklusiviteten. Härligt!

När min far väl befann sig i Danmark (där tunnan alltså tappats upp på flaskor) passade han på att handla lite vin, bl.a. Artadi-producerade riojan Viñas de Gain (mer god rioja! Jag kanske måste ångra mig...) och italienska Botromagno (primitivo). Helt okej för att vara en billigare italienare, men mjae.

Vidare förlöpte Midsommar givetvis med nubbe och sill (Hallands fläder, Rånäs och Herrgårds, vill jag minnas - gott alltihop, men jag saknade Läckö), vitt vin med fläder i form av Les Fumées Blanches på box (väldigt bra) och röda Riccasoli Formulae. Öl också, givetvis. Arboga och grabbarna främst.

På Midsommardagen hade vi vinprovning med italienska Musella, franska Château Bouscassé och sydafrikanska Kevin Arnold. Bäst gick det, som väntat, för shirazen från Nya Världen, även om det finns bättre för lägre priser. Basilisk och Peter Lehman The Barossa, till exempel. Bouscassé är stramt som bara den, som förvarnat, men kan nog bli riktigt bra efter att ha lagrats i några år. Istället för Musellan ska man köpa Monti Garbi eller Allegrini, tycker jag. Man har sina favoriter...

Vi har blandat mumsiga drinkar också: med isländsk vodka, flädersaft och red russian. Geléhallon funkar som både snacks och dekoration.

Sommaren löper vidare med rosé i alla dess former. Oerhört prisvärt är franska Puycheric (syrah. Alltså shiraz. På franskt vis) för sina blotta 59 kronor; riktigt friskt och gott. Köp!

Porlande juni

2009-06-13T12:01:00.003+02:00

Hos föräldrarna i söder blev det till att smaka på lite lyxigare rioja, i form av Conde de Valdemar Gran Reserva. Rioja är inte vad jag föredrar, men med rätt mat och lite beroende på kan det vara riktigt tasty. Som den här, till exempel. Yummie.

Passade på att dricka lite sangria (den återkommer på bolaget framåt senvåren/sommaren varje år och säljer som bara den. Riktigt god också) och investera i juninyheten Sendero: en concha y toro-producerad merlot och carmenère-mix, som säkerligen lär påminna om min gamla Trio-favorit.

Med vinstället väl tomt investerade jag lite igår efter jobbet. Basilisken åkte ner i korgen och även Allesverloren Tinta Barocca. Det blev rekommenderad, fransk, oerhört sträv Château Bouscassé och mousserande i form av Geisweiler Monopole Crémant de Bourgogne Brut - for sure tänkt att avnjutas i ett badkar någonstans. Slutligen slängde jag mig sydafrikanska Havana Hills, en permanent aprilnyhet som jag varit sugen på en längre tid.

Igårkväll dracks det rosévin: tidigare nämnda, franska Sancerre: god, torr och full av hallon. Rekommenderas, som anat, varmt.

Heavenly

2009-05-19T10:38:00.003+02:00

Så. Vinprovning igår, alltså. Det blev väl en 35-40 pers tillslut och jag var allt lite nervös innan. Men det släppte. Att hålla föredrag i skolan är en sak. Att prata med folk om något man verkligen brinner för är en helt annan. Jag njöt och det gick väldigt bra, det stigande alkoholintaget till trots. Det kan tänkas att samma sektion hör av sig igen angående framtida provningar. Och jag är i sjunde himmelen, ungefär.

Bytte ut två av vinerna, dock. Det blev Monterosson, Gallon och Trapichen, även The Barossa, men istället för Lat42 drack vi Rioja Bordón och istället för Allesverloren-tintan blev det Stellenzicht-pinotagen. Barossan blev (ganska givet) väldigt omtyckt, men en och annan föll för riojan istället och ytterligare ett par föll för den Sydafrikanska rökigheten. Myself included, of course. Det kan ha något med mina whiskypreferenser att göra.

Allteftersom kvällen gick vågade de ställa fler och fler frågor och jag kunde faktiskt svara på de allra flesta. Note to self: generell allmänresearch var en jättebra idé. Dock: varför blir man (en del mer än andra) röd om tänderna av rödvin? Jag drog till med att det säkerligen har med skalen att göra och kanske till och med hur länge de tillåts ligga kvar i vinet under processandet. Till min stora glädje hittar jag följande på Systembolagets hemsida:

"Det är färgämnena, fenolerna, i druvans skal som färgar tänderna. Ju mer skalkontakt - alltså ju längre skalen har macererat i vinet eller musten - desto mera färg i vinet. Lättare, mjukare rödviner har jäst kortare tid med druvskalen än fylligare, sträva rödviner.

Men även druvsorten kan spela roll: Cabernet sauvignon och syrah, till exempel, har tjocka skal som ger vinet mycket färg medan pinot noir är en ljust röd druva som i sig själv ger ganska ljusa viner. Men oavsett druvsort bör du välja ett rödvin av smaktypen mjuka & bäriga för att undvika färgade tänder."

So there you have it.

Jag fick mycket frågor om hur jag hade uppdagat intresset, var och hur jag jobbade, hur vi jobbar på Systembolaget (som jag även lyckades promota lite på slutet. Haha), vad man kan tänka på om man vill anordna en provning själv, om man som företag kan komma till en av våra dryckesprovningsbutiker och få en egen provning (självklart!) osv. osv.

Ett rejält presentkort på en av Uppsalas dyraste klädaffärer fick jag som tack för besväret. Att prata om vin, dricka vin och äta goda ostar till middag på en vanlig sketen måndagkväll kändes inte direkt besvärligt, kan tilläggas. I am living my dream.

Kommande provning

2009-05-16T00:33:00.005+02:00

På måndagkväll blir det till att hålla nybörjarprovning för teknologsektionen jag pratade om. Det hela ska ske på en nation här i Uppsala och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är oerhört glad och inspirerad.

När man tänker nybörjarprovning så tänker man så kallade druvtypiska viner, vilket innebär att vinets doft och smak helt enkelt har tydlig karaktär av vad som anses speciellt för en viss druvsort. På så sätt har man som nybörjare lättare att kanske få en liten klarhet i vad man föredrar före någonting annat.

Jag har fått nöjet att själv välja ut sex stycken olika röda viner, från olika länder och regioner i världen och är ganska belåten med resultatet. Två är mjuka och bäriga, två fruktiga och smakrika och två kryddiga och mustiga. Italien, Kalifornien och Argentina ska varvas med Australien, Spanien och Sydafrika.

Detta i form av:

Monterosso Sangiovese (nr 22981)

Gallo Family Vineyard Zinfandel (nr 6588)

Trapiche Cabernet Sauvignon (nr 2000)

Peter Lehmann The Barossa Shiraz (nr 16381)

Lat 42 Gran Reserva (nr 12679)

Allesverloren Tinta Barocca (nr 12002)

Pristaket är satt på 120:- och snäppet därunder hittar vi The Barossa, sedan varierar priserna väldigt bra: från 49 kronor och uppåt.

Wish me luck. I shall evaluate later.

Roséprovning

2009-05-15T23:39:00.003+02:00

I tisdags hade vi kundprovning med rosétema. Vi blindprovade sju stycken olika sorter, varav två mousserande. För att beskriva just roséviner använder man sig av termerna sötma, fyllighet och syra, om ni inte visste det.

Vi fick också lära oss att det finns två mer välkända metoder att framställa rosévin på: så kallad "pressad rosé" när man pressar druvorna tillsammans med röda skal som sedan avlägsnas och "rosé de saignée" (blödande rosé), då man låter skalen ligga kvar i ungefär 12 timmar.

Välkända rosétillverkningsområden är Côtes de Provence (där hela 75 % av all vintillverkning är just rosé), Tavel (där och i Provence används i första hand druvorna Grenache och Cincaut), Rosé d'Anjou, Bordeaux, Rioja, Navarra, Portugal, Kalifornien och Sydafrika. Grenache är dessutom den traditionella rosévinsdruvan i Australien.

Vinerna då? Jo.

Först ut var en nyhet för i år och i vår: österikiska Rabl för 85 kronor. Blommig, bärig doft, torrt och med mycket syra. Gott att bara sitta och dricka. Funkade jättebra med rostbiffs- och aiolikombinationen. Testa även till pastasallad! Jag lär köpa det både i vår och i sommar.

Sedan följde Sydafrikanska Mulderbosch, som jag druckit tidigare och emellanåt rekommenderar bort till kunder. Druvan är cabernet sauvignon. Det ligger på 79:- och är torrt och fylligt med markant eftersmak. Beakta dock: i allra högsta grad ett matvin och passar inte för att umgängesdricka. Däremot är det underbart till grillat och riktigt prisvärt.

Spanska Peñascal Rosado är en mix av tempranillo och shiraz och tvärtemot det föregående ett typiskt altanvin. Lite för sött för mat enligt mitt tycke, men man skulle kunna para ihop det med lite kryddstarka alternativ med tanke på just sötman. Blotta 57 kronor dessutom.

Som nummer fyra testades franska Tavel, som alltså även är ett (av världens mest kända mat-) rosévinsdistrikt. Det ligger på andra sidan floden från Chateauneuf du pape, föresten. Ett betydligt eldigare vin (läs: högre alkoholhalt), som jag inte riktigt tog till mig från början, men efter att ha testat med lite rostbiff slog insikten ned som en bomb: matvin! 119 kronor och det kan det nog vara värt att investera i för att matcha ihop med någon tyngre sallad någon gång.

Viña Tondonia är (lagrat) från 1997, kommer från Rioja, kostar hela 169:- och påminner snarare om sherry än rosévin. Färgen är orangebrun och det både luktar och smakar nypon, russin och läder. And not in a good way. Producenterna är s k traditionalister som fortfarande gör vin som man gjorde på 1800-talet. Tråkigt nog, konstaterade vi, hade det lagrats lite för länge.

Italienskt mousserande i form av Rotari Rosé kom näst. En av mina personliga favoriter, så visst gissade jag rätt på en gång. För 99 kronor får man en lättare aperitifvariant som visserligen funkar bra med skaldjur, men som nästan är mysigast i badkaret.

Kvällens höjdare kom sist: De Saint Gall, fransk, äkta roséchampagne för 269:- (vilket faktiskt är ganska billigt för en riktigt bra champagne, tänk på det). Plus för att till och med nougatdoften lyckades urskiljas! Det här kan man dricka både till mat och på tu man hand, let me tell you. Yummie! If I ever have the money and feel like splashing...

Uppdrag och rosé

2009-05-10T13:15:00.004+02:00

Jag har inte druckit så mycket värt at skriva om på sistone. Därav uppehållet. Fast igår blev det äntligen till att testa Ravenswood Vinter's Blend. Och den var god. Prisvärd. Fast jag har kommit ifrån zinfandeldruvan nu (med tanke på höstens överkonsumtion, perhaps?) och är betydligt mer nyfiken på klassiker från Frankrike och Italien. Dyra klassiker. Monti Garbi har öppnat dörrar.

Med maj månad kommer roséviner och så pass mycket av det som svenskar konsumerar nu för tiden finns det följaktligen mer att välja på. Spanska Uvanis är tillbaka (Pappas och min favorit från förra våren och sommaren). Jag är även nyfiken på (och har hört gott om) österrikiska Rabl och franska Sancerre Les Belles Vignes (de vackra vinerna, f ö).

I slutet av maj ska jag hålla i en vinprovning på jobbet. Vita, halvtorra sommarviner är temat. Spännande! Har dessutom fått förfrågan av en kompis att hålla i ytterligare en vinprovning för en teknologsektion. Hur kul som helst!

Varning, varning

2009-04-14T20:35:00.004+02:00

Efter eftemiddagens temamöte hade vi en snabb provning av ytterligare aprilnyheter och dessvärre inklusive några riktiga bottennapp, som jag nu tänker passa på att varna för.

Först ut är det sydafrikanska rosévinet Boschendal för 79:- Det är snustorrt, luktar dålig ost och smakar ungefär likadant. Jag skulle inte ens betala 40 spänn för det, än mindre det dubbla.

Vidare följer australiensiska Mitchelton som påminner lite om bränd glögg. 69 kronor och nej. Inte alls.

Slutligen spanska Siesta Loalc för 65:- Det har lanserats som ett vin med låg alkoholhalt (8,5%), vilket är jättebra i sig, men varför ett så fruktansvärt dåligt sådant? Isch!

Det är trist med riktigt dåliga viner, men de får oss åtminstone att uppskatta de som är riktigt bra.

Till påsk

2009-04-13T17:30:00.003+02:00

Tillbaka från påskfirandet och några vinerfarenheter rikare.

Det har främst druckits Allegrini (till påsklammet på påskdagen, bl.a.) och Monti Garbi, men även Stoneleigh riesling och Leth. På box: Fleur du Cap och Drostdy-Hof. Även portvin, Rånäs och vanlig hederlig Staropramen och Samuel Adams.

De första två är fantastiskt goda, men de flesta ansåg Monti Garbin slå Allegrini-nyheten och höjde den till skyarna ganska rejält. Så även jag. Testa! Stoneleigh var god, men faktiskt rätt smaklös och Leth so-so. Rödvinet på box var helt okej, men det vita är jag inte överdrivet förtjust i. Det duger, kan vi konstatera.

Lite whisky blev det också - från islay. Caol Ila och Ardbeg Blasda, närmare bestämt. Den förstnämnda vann en promenadseger.

Secrets

2009-04-08T13:18:00.007+02:00

Min far fyllde 50+ för någon vecka sedan och ska nu firas under påsken. Jag har tagit mig friheten att beställa två viner i form av hans två stora favoriter: chateauneuf du pape (vindistrikt i södra Rhônedalen, för den oinvigde) och pinot noir (en druva, såklart).

Mer specifikt Château La Nerthe och Duck Pond. Franskt och amerikanskt och, enligt fakta, omdömen och åsikter i en salig röra, riktigt bra skit.

Nu ska här firas påsk. Jag återkommer angående vad som avnjöts och inte.

April, april!

2009-04-01T22:29:00.004+02:00

April är en intressant månad på Systembolaget. I synnerhet i Uppsala, kanske, där Valborg inte bara är en sketen torsdag när man går och spanar in en eld, utan festar vilt i flera dagar. Hela personalstyrkan är uppbokad och inkallad sedan länge och Svava, där jag jobbar, är dessutom stängd på självaste Valborgsmässoafton. Eftersom det är stans mest centrala butik. Det skulle helt enkelt inte fungera att ha öppet: det är nog med kaos tre dagar i förväg.

Förutom att det är april och därmed dags för producenterna att antingen höja eller sänka sina priser (vilket innebär stor förvirring för våra stammisar, kan tilläggas) så är det även s k modulbyte, vilket innebär en hel massa saker. Bl.a. att vissa viner lanseras i plastflaskor. Läs: av den billigare sorten, naturligtvis. Mycket typiska vår- och sommarroséviner, t.ex.

Ikväll hade vi provning av aprilnyheterna i vår butik - för allmänheten, alltså. Gå in och leta rätt på vilka butiker som erbjuder dryckesprovningar på hemsidan och anmäl er sedan till valfritt tema. Det är hur kul, trevligt och lärorikt som helst! Vi provade fem rödvin, tre vita, ett portvin och en limoncello.

Första röda: kaliforniska Windsor för 99:- från 2007, vilket några ansåg som lite för lättdruckit och mjukt, men jag tyckte personligen att det var ganska trevligt. En mix av syrah, carignan och zinfandel som passar bra till kötträtter.

Andra röda: italienska Primitivo (druvan) di Manduria för 79:- från 2007 luktade och smakade 'billigare, italienskt rödvin' lång väg och visst fick jag rätt. Not really my cup of tea, alltså, men rätt okej. Tycker man tvärtemot mig om den typen så faller det säkert i smaken.

Tredje röda: italienska Allegrini [Valpolicella Superiore] för 99:- från 2005. Now we're talking. 'Lite dyrare italienare' slog jag fast och lyckades igen. Den påminde om Bussolan från i lördags (också lite åt Amarone-hållet, faktiskt) och föll alla på läppen som kvällens bästa köp. 70 % corvina veronese, 25 % rondinella och 5 % oseleta.

Fjärde röda: australiensiska Morello för 115:- från 2007 var helt okej. Och det var åter klart att vi snackade nya världen och då gissningsvis främst USA eller Australien. En blandning av nebbiolo och merlot, alltså.

Femte röda: italienska Morone [Palazzo Bandino] för 169:- från 2005 var kvällens dyraste rödvin. Återigen säkerligen italienare, gjord på sangiovese. Ett perfekt vin till potatisgratäng och lite gräddigare såser. Tungt och läderaktigt. Men faktiskt inte riktigt värt så pass mycket som det kostar. Jag skulle i så fall lätt välja Allegrinin.

Första vita: franska La Chapelle des Augustins för 189:- från 2007 luktade fantastiskt och smakade väldigt bra. Mycket syra och passar alltså superbra till rätter med just hög syra: toast skagen med citron och getostpaj, exempelvis. Däremot drar priset iväg lite väl mycket även här.

Andra vita: nya zeeländska Montana [Reserve Hawke's Bay] för 90:- från 2008 förlorade kvällens vitvinslopp, men egentligen inte speciellt välförkänt och inte enligt alla, ska jag säga. Det är ett helt okej 'altanvin': lätt och snällt både i doften och smaken och skulle passa bra till sushi och starkare mat i allmänhet. En av mina favoritdruvor bland vita, dock: pinot gris.

Tredje vita: tyska No 1 Edition för 80:- från 2007 var också riktigt gott. Sött! Även här ett typiskt 'altanvin' till sommaren, men ännu bättre av det föregående. Jättegod eftersmak, dessutom. Rieslingsdruva, såklart.

Portvinet: portugisiska Barão de Vilar [10 Year Old Tawny] för 99:- luktade och smakade sanslösa mängder russin, kryddor och nötter och påminde lite om glögg mixat med rödvin. Skumt, kan tänkas, men ganska gott ändå. Rekommenderas absolut till portvinsdiggare.

Limoncellon: Il Limone för 155:- är knallkul, stinker stickande citron och smakar sockerslisk. Men det kan säkert vara helt okej till en matchande efterrätt någon gång.

Det var det. Det finns dessutom en ny sötsliskig cider, en ny torr, en hel massa öl, en japansk whisky, hela tre nya (/återkommande) smaksatta, svenska vodkasorter (Absolut Mango, Aivy Red och Znaps Bärvodka) och 'Vanlig Vodka' kommer nu med 'Vanlig Snaps'. Fyra nya mousserande, fem nya flaskor rosé + en rosébox - och dessutom har jag hört (hör och häpna!) att det nylanserade tetravinet Cape Heights för 55 spänn ska vara 'rätt okej'. Och jag skämta icke aprillo! Observera dock att den inte vinner på lagring. Haha.

Som om det inte vore nog är jag hur nyfiken som helst på Argiolas-producerade Perdera, gjord på den Sardinska Monica di Sardegna-druvan som jag inledde med att skriva om i den här bloggen, då jag spenderade sommarens avslutande semester där förra året. Ska tydligen passa bra till grillat också. Nå. We'll see.

Väl mött bland hyllorna under April!

Annat än Amarone som imponerar

2009-03-28T23:44:00.006+01:00

Mina vänner. Det finns viner från distriktet valpolicella som, utan att vara det, påminner mycket om klassiska och dyra Amarone. Bussola är en av dem.

Jag har redan undersökt saken och det visar sig dessvärre att det inte finns att tillgå på Systembolaget, vare sig i butik eller beställningssortiment. Men väl på restaurant Villa Romana i centrala Uppsala, där jag avnjöt densamma under kvällen.

Körsbär, kryddor och ren och skär njutning.

Mera whisky och lite vin

2009-03-23T13:16:00.004+01:00

Senast jag skrev hade jag varit på whiskyprovning och nu har jag faktiskt varit på en whiskyprovning till.

Vi (blind)provade fem sorter.

Irländska Tyrconnell för 329:-. Genuint gul färg, lite lätt fruktig och blommig, med lätt eftersmak. Doften var härlig, men den var lite för mild för mig.

Svenska Mackmyras Den första Utgåvan för 543:-. Ljusare gul än den första doftade den sprit, svagt päron och lite mandelmassa och smakade skit. Jag kände igen den direkt, då jag har druckit den tidigare ihop med min far, och det är ingen favorit. Den fullständligen ångar sprit och tillsätter man vatten blir den bara vek istället. Kvällens bottennapp.

Skottska MaCallans Fine Oak Master's Edition för 559:-. Gulbrun, med doft av torv, malt och lite kola. Den var väldigt balanserad, eftersmaken var kanske till och med lite trist. Fast god var den, absolut och kvällens tvåa.

Skottska Taliskers Distiller's Edition för 549:-. Bärnstensmörk och rökig luktade den tjära, vanilj, halm, tobak och russin och hade en lång och djup eftersmak. Needless to say I loved it?

Slutligen skottska Ardbeg Ten Years för 459:-. Kvällens ljusaste färg gula färg. Jag tyckte den kändes lättare än Talisker, trots att den är sagd att vara rökigare. Smaken är skum och jag gillar eftersmaken bättre än själva smaken. Helt okej och kvällens trea.

Jag har på sistone druckit en hel del sydafrikanska De Grendel från februaris nyhetssortiment, både till fisk- och skaldjursrätter och till sushi och båda jag och valda delar av min bekantskapskrets tycker mycket om den. Även införskaffat italienska Monti Garbi Ripasso, kaliforniska Turning Leaf (zinfandelversionen), tänkt att avnjutas till någon mustigare salladsvariant. När jag fyllde år fick jag dessutom sextonåriga Lagavulin av mina tjejer som uppenbarligen smygläser min blogg då och då.

På bokrean köpte jag en bok om mina sydafrikanska favoritviner som så snart jag har tid (!) ska läsas ingående med stort intresse.

Some islay kinds

2009-02-10T22:48:00.004+01:00

Kvällen har spenderats på whiskyprovning, med inriktning på islay. Alltså en skottsk ö, som är mycket känd för sin (rökiga) whisky. Det var jag, ett par kollegor och en hel massa män i femtioårsåldern. Classic, isn't it? Nåväl. Vi testade fem olika sorter ikväll. I blindo. Som det ska vara. Man är bevisat mer sanningsenlig när man inte från början tror sig veta vad som 'bör' vara bra och inte.

I alla fall. Först ut var femtonåriga Bruichladdich. En mer brunaktig än gul, spritig, men hyfsat mild, blommig och torvig variant för 469:- Som faktiskt hamnade sist på min lista.

Vidare följde en gulare, lite rökigare som doftade läder och smakade starkare än den luktade, men var långt ifrån lika tung och rökig som de övriga (med den förstnämnda som undantag). Det visade sig vara tolvåriga Bunnahabhain för 389:-. Om jag någonsin är sugen på en mer lättdrucken, ickesårökig whiskey, men ändå med Islaykvalitet så kan jag mycket väl tänka mig att köpa den.

Sedan kom kvällens höjdare. Sextonåriga Lagavulin för 579:-. Bärnstensmörk, tung, mäktig, rökig och med en stor portion tjära. Yum!

Whisky nummer fyra var även den mörkare i färgen, men bara inte riktigt lika tung, rökig och tjärig som den föregående. Oljig, men med rätt god eftersmak. Den åkte dock ner på en fjärdeplats efterhand, The Ileach för 339:- .

Kvällen avslutades med en av öns rökigaste. Ardbeg för 459:-. Det synnerligen intressanta där är att den inte doftar i närheten så tungt och rökigt som de två föregående och dessutom är den väldigt ljus i färgen, men när man väl smakar sitter den som en smäck. Wow! Och det är riktigt gott, bara inte riktigt lika gott som Lagavulin.

Nästa whiskyprovning äger rum den 18:e mars, då med allmänfokus. And I'm signed up already. Dessutom ser jag synnerligen fram emot augustis Skottlandstripp med övriga familjens whiskynördar.

Nytt i vinstället

2009-02-07T18:02:00.009+01:00

Nu har jag äntligen lyckats investera lite. So here it goes.

Först blev det kaliforniska Ravenswood, som jag fortfarande inte lyckats smaka på, trots funderingar sedan i somras. Så var även fallet med Basilisk och tack och lov att jag slutligen köpte det, säger jag bara. Det dracks upp igårkväll och jag föll som en sten. Tungt, men fantastiskt. 85:- små kronor för en riktigt härlig australiensisk shiraz-mix som jag utan tvekan tänker smaka fler gånger.

Mera Australien i form av Brown Brothers, sydafrikanskt á la (limited release) Anura och så spanska Lat42, som jag inte hört något annat än gott om. Verkligt bra rioja för 79:- går inte av för hackor, minsann. Cypressen åkte åter ner i korgen, men sedan blev det lite vitt också, bland annat franska Petit Chablis.

God ny dryckeskultur

2009-01-12T16:44:00.005+01:00

För att börja från början. Med julen. Det dracks givetvis öl av alla de slag (Samuel Adams var gott till julbordet) och den äldre av mina yngre bröder föll lite för lättdruckna Beaujolais Villages. Vidare Reimersholms julsnaps 2008, som tycktes falla de flesta på läppen, uppblandad med lite gamla klassiker.

Till nyårsafton investerade jag i Launois-champagnen som dracks på Nobelmiddagen. Ett glas var gott. Två också. Men sedan blev det lite väl mycket och då inte i procentuell mening. Rotari Rosé gick mycket bättre att 'bara dricka' och den är ju också, som jag nämnt förut, ett väldigt prisvärt alternativ. Till förrätten bestående av skaldjurstoast drack jag underbara Pinot Gris Réserve - perfect match! - och till huvudrätten med inbakad fläskfilé fick det bli Roodeberg. Errazuriz, som jag övervägde till förrätten, har iställets druckits till skaldjurslasagne vid senare tillfälle (närmare bestämt i förrgår) och var, som antagit, riktigt god.

Till den senare av kalkonmiddagarna drar jag mig till minnes att det dracks både Graham Beck Merlot och decembernyheten Southern Ocean. Båda goda och relativt prisvärda.

I fredagskväll till Entrecôten började vi med Peter Lehman the Barossa. Yum! Visserligen 119 spänn, men ack vad len och fin den var. Vidare följde Palandri Estate Shiraz, som var helt okej, men som givetvis fick det svårt efter en sådan opening. Amerikanska Bliss gick det betydligt sämre för. Den var rentutsagt inte alls god och bör undvikas.

Till uppkommenade skidresa skall det medtas boxviner. Mitt främsta vita alternativ är italienska Inycon med Chardonnay och Pinot Grigio - den kombon är absolut godast och endast 158 kronor går det på. Även italienska Moncaro, faktiskt tyska Wildboar's Rock, argentinska Las Moras och franska Les Fumées Blanches är bra vita boxalternativ.

Vad gäller de röda så finns det en hel del. Mina konstanta favoriter är portugisiska Ramos, sydafrikanska Rijk's och Black Granite, spanska Raimat, australiensiska Penfold's, franska JeanJean-merloten (finns numera allt oftare att beställa), chilenska Concha y Toro och italienska Barone Ricasoli Formulae och Rocca di Montemassi. Efter helgen ska vi se om jag kan lägga till italienska Pasqua med cabernet sauvignon och merlot-druvor. Den har fått uppmärksammad positiv kritik och seeing as jag ska dela box med en merlotfantast...

Det bubblar inför det nya året

2008-12-28T19:17:00.004+01:00

Och själv sitter jag här och researchar Champagne. Vad köpa? Hur mycket ska man våga investera och är det egentligen värt priset? Nå. Som, än så länge, fattig student med begränsad ekonomi tänker jag tänka efter både en och två gånger. Det hade jag däremot inte gjort med en stabil inkomst.

För en liten överblick, se Kronstams guide här. Mamma - observera att Launois Blanc de Blancs Brut Cuvée Reservée enligt honom smakar Marabous Frukt & Mandel. Den andra versionen av just Launois som vi har (men skynda, skynda - den börjar försvinna!) är ju Vintage Blanc de Blancs Brut som årets Nobelpristagare drack i Blå Hallen. Det ni. Köp, säger jag. Själv överväger jag fortfarande fram till imorgon bitti då det ska handlas redan innan kunderna kommer och lägger beslag på varorna.

Eftersom det på min middag blir fläskfilé till huvudrätt väljer jag mellan klassiska, sydafrikanska Roodeberg (cabernet sauvignon mixat med merlot och shiraz) eller eventuellt kaliforniska Ravenswood (zinfandel), som jag har velat smaka på hela hösten.

Något som jag redan har lyckats smaka på är Kronstams rekommenderade Rock Rabbit från skörden av Decembernyheter. En kalifornisk shiraz för 99:- alltså. Och riktigt god. Sträv, men god.

Vidare ska jag köpa vitt vin till förrätten och funderar på Errazuriz, som jag rekommenderade mina föräldrar häromveckan. De verkade väldigt nöjda.

I december och i Dublin

2008-12-08T14:22:00.006+01:00

Efter att ha spenderat en långweekend i Dublin har jag nu återvänt lagom för att läsa in mig på Systembolagets Decembernyheter, då det stundar jobbtillfällen runt Lucia.

Vi har lite dyrare, franska pinot noirer, som exempelvis Pommard. Vidare följer en och annan billig, australiensisk shiraz (Madison Ridge) eller merlot (Kirrihill) och Kronstams amerikanska favoriter: Rock Rabbit och Line 39 - shiraz vs petite sirah.

Själv är jag bra nyfiken på sydafrikanska Anura, som ligger på 119:-.

Vad gäller vita viner så står det mellan chilenska Errazuriz, franska Les Faïsses och chilenska Arboleda. Personligen hade jag gått på det franska.

Mackmyras Special 01 har verkar hittills ha fått goda recensioner. Själv har jag ännu inte fått den äran. Vissa hävdar att Lagavulins Distillers Edition också är grym. Jag ligger i lä även där.

I Dublin blev det naturligtvis en del Guinness (en av mina all time favorites), men även lite sydafrikanskt Nederburg (för nostalgins skull), en dyrare Cava (Amorany, Manuel Martinez-producerat) och ett vitt, förvånansvärt gott, pinot grigio-baserat.

Inför julen

2008-11-20T18:39:00.004+01:00

Årets Blossa '08-glögg lämnar som vanligt hyllorna i en hast. Men någon blåbärssmak känner jag då sannerligen inte över huvud taget. Om jag vore ni skulle jag istället satsa på italienska Lucia, med en eftersmak av mörk choklad. Den är ljuvlig.

Vad gäller julöl så har den precis plockats in i sortimentet och jag tänker börja med att testa Falcons Julmumma och Samuel Adams Winter Lager. Både rekommenderade av betydligt bättre ölkännare än vad jag är för tillfället. Säsongens X-cider ser ut som glittrande snö och ska tydligen smaka ingefära och grapefrukt. Prova bör man, så att man senare kan spy galla över den med fakta på hand.

Det verkar f ö som om folk har tagit fakta på Kronstams lovprisade, vita novembernyhet: franska Macôn Villages för endast 69 kronor, som tydligen ska vara årets bästa nyhet altogether. Slut är den nämligen. Åtminstone tillfälligt.

Novembervin

2008-11-11T14:58:00.004+01:00

I fredags blev det snackskväll med tjejerna. Vi drack Systembolagets bästa Cava, Anna de Cordoníu, enligt somliga champagneexperter, samt ett flertal rödvin.

Sandra har liksom jag fallit pladask för Cypressen, så å hennes vägnar är det fortfarande den som gäller. Sabina drack spansk rioja á Lagunilla, Karin klassiska Red Rock och Ivana hade med sig en halvhyfsad chilenare som jag inte kommer ihåg namnet på.

Själv hade jag investerat i en australiensisk novembernyhet: George Wyndhams shiraz + grenache-variant för hela 109 kronor. Det doftade kräftspat och hade väldigt speciell smak, men var både god och prisvärd. Dessutom rekommenderad i vintidning.

Jodå

2008-10-25T13:11:00.003+02:00

So. Bonterras cabernet sauvignon-variant. Är väldigt god. Men det borde den ju också vara, med sina 139 kronor i pris. Zinfandelversionen uppskattades dock aningens mer, ska erkännas, även om den är lite billigare. Still. Cypressen är svårslagen.

Vidare har jag köpt ett ex av Goda Viner och bläddrar med spänning. Det finns en hel del som bör testas, minsann. Dessutom intressanta artiklar och en och annan riktigt rolig krönika. Härligt!

Finally

2008-10-19T15:54:00.005+02:00

'Tillslut' fick jag dricka ett bra mycket bättre rödvin än jag annars har på sistone! Indomita Duetten var riktigt smaskig och rekommenderas varmt. Dessvärre finns den numera endast med pinot noir-druvor. Jag kan åtminstone inte hitta cabernet sauvignon-carmenère-mixen som jag testade på Systembolagets hemsida. Septembers tillfälliga nyhet, alltså. That's probably why.

I fredags blev det klassisk Cava: Freixenets Cordo Negro Brut och Cordoníus Clásico semi-seco. Båda riktigt goda, med risk för att vara aningens partisk med tanke på min C-uppsats, där jag hävdar att Cava är ett riktigt bra alternativ till fransk champagne. Jag planerar att publicera mina slutsatser här, väl färdig.

Nix

2008-10-12T20:51:00.002+02:00

Under helgen har både Saint Clair och Cline slunkit ner.

Jag anser inte att Saint Clair slår Cuttawayen, dessvärre. Och Cline var okej, men inte mer. Det finns betydligt bättre zinfandelviner. Trist.

Men. Ju mer man provar, desto mer lär man sig. Så är det.

Och så vidare

2008-10-07T22:08:00.008+02:00

Jag unnade mig en weekend i paradiset (läs: stugan på landet i Hälsingland), något som medförde viss alkoholkonsumtion.

Först ut blev Kenwood, en amerikansk carbernet sauvignon (2 % merlot) med tydliga gräs- och mjölkchokladinslag. Den var riktigt god. Men tillfällig, så det gäller att snabba på om man känner sig sugen.

Vidare följde Arboleda, en chilenare med sanslöst mycket bärsmak och, mycket riktigt, tydliga ekinslag. Oktobernyhet som lär finnas kvar åtminstone månaden ut. God, men det finns bättre för lägre priser...

Pappa och jag var överens om att hans Mackmyra var lite småläcker, om än aningens spritig, och lite för icke-rökig för min smak.

Sedan hällde jag i mina kära föräldrar lite Café. Ni vet. Kaffevinet. Som jag testade i somras och rentutav älskade. Nå. I take it back! Inte säker på exakt vad som har hänt, men det smakar definitivt inte lika bra som det gjorde då. Det är visserligen möjligt att just den omgången blivit dålig, men jag har faktiskt hört från andra källor att även de var mindre belåtna. Så. Det kan vara värt att ge sig på mest för att det är så unikt. Men som sagt. Be warned. Och det finns betydligt bättre viner där ute just nu.

Mousserande och det röda

2008-09-29T14:24:00.005+02:00

I fredags blev det till att starta aftonen med Rotari Rosé, ett mousserande som jag verkligen både föredrar och kan rekommendera. Prisvärd är den sannerligen, dessutom.

Vidare blev det chilenska Santa Digna. Gott! Fruktigt, kanske lite väl strävt, men helt okej för sina 70 pix. Det fanns även Hidden Rock på box att tillgå. Ett av de billigare, populära australienska vinerna. Ligger på 178 för 3 liter och 56 för en flaska. Absolut drickbart, men inte mycket mer än så.

Ökande popularitet

2008-09-26T11:42:00.003+02:00

Hoho. Nu ni. DN:s vinexpert Kronstam pratar om det nya kaffevinets makalösa popularitet (i webb-tv:n). Kom ihåg var ni läste det först!

För att inte tala om Umbala. Jag har inte sålt någonting annat under i princip hela sommaren. En vanlig tisdag fick vi in 20 boxar. De sålde slut på 5 minuter. En stor anledning är att det är billigt. 128 kronor för 3 liter. Folk köper det - och upptäcker att det är minsann gott också! En pinotage+shiraz-variant från Sydafrika.

Finns det inte i butik (vilket är föga troligt) kan man beställa hem det. Do it, säger jag. Testa kan man alltid göra. Fast förvänta er inget spektakulärt om ni är vana vid riktiga kvalitetsvin.

Mja

2008-09-14T16:34:00.003+02:00

Cuttawayen blev först ut. Och dessvärre lite av en besvikelse. Ljus i färgen som sig bör (påminde faktiskt lite om jordgubbssylt...), men tydliga inslag av just jordgubb, som utlovat. Bränd. Okej. Men inte mer än så. Trist. Faktiskt.

Så när jag hamnade på bolaget igen i helgen passade jag på att testa en annan pinot noir-variant. Närmare bestämt Saint Clair. Annan Nya Zeeländare, men lite dyrare och förhoppningsvis lite bättre. Let's see, shall we?

Smaken är som baken

2008-09-09T11:52:00.003+02:00

Hoho. Nu ni. Aftonbladet har gett sig sjutton på att upplysa svenska folket om Systembolagets påstådda lurendrejeri bakom vinetiketterna.

Finns det månne någon sanning bakom det hela? Visst, det kan tänkas. För somliga. Men, som någon faktiskt kommenterat i samband med artikeln, vi har alla olika smak. Och jag är säker på att det finns folk som älskar La Chasse-chardonnay.

Personligen träffade den däremot hyfsat mitt i prick, då jag inte hade köpt något av de inkluderade exemplen. Sedan är det väl, åtminstone enligt mig, ganska självklart att man inte köper ett vin som påstås ha en "allmän bitterhet i eftersmaken."

Men läs, ni. Läs, begrunda och döm själva!

Visste ni föresten att det finns vita viner med beskrivningen 'vått ylle'? Jodå, både vad gäller doft och smak. Voilá. Inte är de nödvändigtvis dåliga, heller.

Investera mera

2008-09-04T14:01:00.003+02:00

Och dagen till ära (solen skiner...) så blev det tillslut pinot noiren Cuttaway Hill Estate, samt amerikanska, zinfandelmixade Cline med björnbär och lakrits. Den förstnämnda är varmt rekommenderad av riktigt seriösa experter, f ö, så den har jag lite lagom stora förväntningar på.

Nu återstår bara ett litet problem - vad ska drickas först?

Höstfynd

2008-09-03T20:47:00.009+02:00

Nu så. Stället är påfyllt. Vinarna på plats och så även whisky [good old Famous Grouse, eftersom man någonstans måste börja tänka på det fattiga studentlivet... Men det smärtar, upplärd och van vid Pappas lyxvarianter som man är] och Martini Extra Dry (favoritcocktailen är naturligtvis Dry Martini) i hyllan däröver.

Dessvärre var Cuttaway Hill Estate fullständigt slut, men den anländer imorn igen, så jag får väl helt enkelt bege mig till Systemet ännu en gång.

Och sedan hade jag ju glömt bort en hel massa favoriter som jag nu bara blev tvungen att köpa.

Det blev Cypressen och Trion. Det blev Bonterran med carbernet sauvignon-druva istället för Zinfandel - och nu ska vi se om den är värd sina påökade tio kronor i pris.

Sedan blev det, naturligtvis, fantastiska KWV-producerade pinotagen Café - som ofta ligger i beställningssortimentet, men på Svava i Uppsala finns den med i basen, minsann. Halleluja! Ett så gott rödvin med en sådan sanslös kaffearom, kaffedoft och kaffesmak får man leta länge efter, tänkte jag nästan skriva, men det vet i sjutton om det ens finns. För 89:- får du ett vin som på etiketten säger sig passa till det mesta, men personligen skulle jag rekommendera den främst till deserter och ostar - och självklart, främst, för att 'bara' dricka i sig.

Sommarens och släktens älskling Nederburg kom också med mig hem. Då är det Manor House Cabernet Sauvignon-varianten för 89:- jag menar. Det finns även en sextioniokronors shirazvariant och en mixad med Merlot för 77:- (som oftast måste beställas). Det förstnämnda är ett av årets bäst säljande sydafrikanska viner och alldeles fantastiskt till lördagmiddagen. Köp!

Istället för Cuttawayen (så länge) hittade jag chilenska Indomita Duette - en cabernet sauvignon- och carmenère-mix för 119:- som verkar mycket lovande.

Sedan köpte jag även lite mousserande (Rotari Rosé) och vita Raimat, som för övrigt passar väldigt bra till ost (brie etc.).

Jag har av mig vartefter smakupplevelserna börjar rulla in...

Varning för fynd!

2008-09-01T20:07:00.004+02:00

I lördags drack jag två riktigt goda röda viner och åt en grym grönmögelost därtill. Med sällskap, naturligtvis. Först Bonterra, som är en amerikansk Zinfandel-mix (10% petite sirah) full av mörka bär och peppar och sedan följde vi upp med Cypress, även den en amerikanare, men istället en Cabernet Sauvignon-mix (även petit verdot, syrah och petite sirah) som är helt fantastisk och tveklöst värd sina hundra pix.

Den får bli veckans tips och lär definitvt hamna i min korg vid nästa besök på Systemet.

Jag tänker också investera i Cuttaway Hill Estate, en australiensisk pinot noir som utlovar både smak och doft av hallon, jordgubbar (!) och kaffe. Dessutom Cline och/eller Ravenswood (det kan tänkas att jag börjar utveckla en förkärlek till amerikanska zinfandelviner, ja. Ha!) och eventuellt det vita Fort Simon.

Mitt vinställ är för närvarande ekande tomt efter en lång sommar på andra orter, men det ska givetvis åtgärdas snarast.

På nytt med Sardiniens röda

2008-08-25T15:06:00.008+02:00

Godafton, kära vänner. Det här en nystart.

Min vinpassion startade hastigt och lustigt på nyårsafton 01/02 när jag helt enkelt blev bjuden på ett ovanligt gott rödvin och föll pladask. Bartenderyrket lockade några år senare och jag jobbade på min första pub bak i september 2005. Smack hela sommaren har spenderats på Systembolaget och jag är mer förälskad än någonsin tidigare. Framtidsplanen inkluderar i allra högsta grad en så avancerad fortutbildning som jag kan lyckas åstadkomma och under tiden planerar jag att fortsätta prova mig fram på egen hand. Och därefter delge er resultatet.

Den senaste veckan har jag tillbringat på Sardinien utanför Italiens södra västkust och med nöje testat främst två av deras mest kända rödvinsdruvor, nämligen Cannonau och Monica (di Sardegna). Prisnivåerna växlar friskt, men det går att hitta förvånansvärt goda billiga viner från båda varianterna, bland annat Duca di Mandas och Dolia. Av övriga druvor dracks även väl godkända Legolaj och Araja, samt det riktigt goda Silenzi. Ett och annat rosévin blev det också (från Argiolas), men faktiskt inget vitt alls.

Jag hittade för övrigt en lyxvariant av Cannonaudruvan i Systembolagets beställningssortiment för den som är intresserad. Om det är något jag kan rekommendera så är det att utnyttja just den tjänsten mer och oftare - den är fantastisk, i synnerhet för er som bor på mindre orter där sortimentet är begränsat.

Veckans tips: Är man förtjust i väldigt fruktiga, men samtidigt lite tyngre rödviner med mörka bär och kaffedrag bör man absolut testa det Concha y Toro-producerade chilenska Trio för 79 kronor. Det är en merlot/carmenère/carbernet sauvignon-blandning (!) som är något väl utöver det vanliga. Passar bra till det mesta och är väldigt prisvärt.

Jag återkommer.